Ta vara på människors potential men inte binda upp sig på dem.
Att bejaka men inte befästa.

Tankar som har väckts hos mig, med tanken på att jag jobbar mycket tillsammans med frivilliga och mycket av det jag gör, är beroende av de frivilliga. Det är oftas även de som kommer med visioner som vi tillsammans försöker ro i land...
Ja, ibland går det riktigt bra, andra gånger är det riktigt tungrott...
Att ta vara på de frivilligas insatser, men inte binda upp sig på dem... att bygga en verksamhet, trådsmalt balanserande på personer och funktioner...
Jag vill ju inte att min församling ska försvinna...bara för att en person försvinner/dör... jag vill att funktionen personer har, ska kunna föras vidare...samtidigt får inte församlingen bara vara en rad funktioner...då tror jag den blir livlös, tom och utan mening...
...men alldelses för skör om det bara är personer...som hela verksamheten vilar på...
Så är det kanske just det som är den innersta kärnan att vara församling - att leva med bräckligheten att vi kan falla...utan varandra faller vi...slutar vi existera...
...och runt om kring oss skapar vi skyddsnätt, strukturer och funktioner... för att livet ska gå lite lättare...för vi vill inte falla...

Att bejaka men inte befästa... i jobbet möter jag även visioner som mer eller mindre är totalt omöjliga att genomföra. Att förhålla sig till människor (och sig själ) på ett sådant sätt att bejaka det som sägs, bekräfta...men inte befästa...
Att inte ta död på någon annans skapar glöd...Men inte heller tända massa eldar som vi sen inte orkar hålla liv i... eller att bränna vårt ljus i båda ändar...

Så även när männsikor kommer med åsikter om ditten och datten om personer hit och dit...att lyssna, höra men inte befästa...Alltså säga:
- Ja, så gör vi eller
- Ja, så är hon/han...

En balansgång helt klart...

Bejaka. Bekräfta. Befästa.
Vad är vad...egentligen...