onsdag 29 juli 2009

Livet blir sällan som jag tänkt mig...

Sällan ter sig livet som man tänkt eller planerat...
Sällan ter sig livet så som den bild man målat upp...
Sällan ter sig livet som en dans på rosor...
Sällan ter sig livet nattsvart...
Sällan ter sig livet ohanterbart...

Jag vet att jag ibland (läs ofta) målar upp bilder som ibland krockar med den verklighet som är just verklig och sann och det som verkligen händer och sker...
Jag vet att de bilder jag målar upp ibland slår in...
Jag vet att de bilder jag målar upp ibland inte slår in... men det som händer blir tusen gångar bättre..

Låt oss dela våra drömmar och bilder av livet som inte alltid blir som vi tänkt oss...
Låt oss se på varandra och oss själva i ödmjuket...
Låt oss drömma om livet...
Skapa våra bilder...
men aldrig glöma att livet är det som händer här och nu...även om det inte altid blir som vi tänkt oss...

Livet blir sällan som jag tänkt mig...
...det brukar bli mycket mycket mer...

HetroSEX vs homoSEX

Surfar om kring och läser olika bloggar, debatten om samkönat äktenskap och debatten om pride veckan (som tagit sin början nu i veckan) väcker känslor ord som HomoSEX och homolobbyn florerar och jag undrar i mitt stilla sinne om denna homolobby - vad denna homolobby gör och har för syfte...och om jag kan ansluta mig...

Undrar i mitt stilla sinne varför man måste skriva homoSEX, när man talar om människor som lever i homosexuella förhållande.
Undrar varför det bara ska vara hetroSEX (för att utrycka mig som de som talar så om homosexuella männsikor i negativa ordalag) som ska vara det enda rätta sättet att leva på.

Fastnar på Karin Långström Vinges blogg (http://karinlangstromvinge.blogspot.com/ blogg) och blir beklämmd över de inlägg hon får till sin blogg,spydig och med en stark position av tolkningsföreträde.Där skriver de om "rätta läror" "homosexuallitet = ondska", "Du har fel och förstår inte bättre medans vi har förståt sanningen", "vi har rätt du har fel".
Allt med en otrevlig underton och översittarfasoner. Detta är givetvis min uppfattning av det hela, min tolkning... som inte alls nödvändigtvis behöver vara den rätta...
Karin Långstörm Vinge är en i raden av HBT-vänliga bloggarna vars inlägg fylls med svar från människor som tycker sig besitta sanningen...
Med männsikor som tror sig kunna veta, helt seriöst, vad synd är och att de är de som (gud) har utsett att utfärda dom(arna)...

Du har fel - jag har rätt
Du är synd(ig) - jag dömmer
Du är okristen - Jag är kristen...
Du är homo - jag är hetro...

Kampen mellan homo vs hetro...

Hur kan vi mötas bortanför åsikten och se varandra som människor?
Hur kan vi ställa oss utanför vår egen vilja att ha tolkningsföreträde?
Hur kan vi se varandra som som en nåd istället för ett hot?
Hur kan vi likna honom som säger:
Jag är...

och vad innebär det när Jesus säger det?

Den Gud som reser oss upp och säger:
Var inte rädd...
Allt som ofta i mötet med Gud, blir människor rädda i bibeln... Gud svara alltid:
- Var inte rädd...

I mötet med andra med människor blir vi ibland rädda - är det i själva verket ett möte med Gud själ?

och där Gud säger:
- Var inte rädd...

söndag 26 juli 2009

Favorit i repris

Har bloggat om detta för... men vissa saker går att upprepa hur många gånger som helst, favorit citat, favorit filmer... ja, favoriter helt enkelt...
Så här kommer favorit i repris:

My Redeemer Lives - Team Hoyt

Vissa saker bara berör, går rakt in i livet, själen och kroppen och bosätter sig där... denna historia är en sån sak:

En dag frågar en son sin far: ”Pappa, springer du en maraton med mig?”
Pappan svarar: ”ja” och de springer sin första maraton tillsammans.
En annan dag frågar sonen sin far igen: ”Pappa, springer du en till maraton med mig?” och pappan svarar igen ”ja, min son”, de gör sin andra maraton tillsammans.
En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?”
(4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
Och pappan svarar igen ”Ja”…

Och här kommer videon till denna historia:

http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY


Vackert. Stort. Underbart.

I kostym och Dr Martins




Denna sista arbetsdag innan semestern fick jag återigen ta mig an en ny uppgift, jag fick återigen ställas inför en arbetsuppgift jag tidigare aldrig gjort...

Jag visste att det var en friluftsgudstjänst...med musik inslag...

Någonstans vid vägbeskrivningen anande jag att det verkligen var en frilufsgudstjänst med stort F....

Längre och längre in på krokiga vägar, mindre och mindre blev dem... mer och mer skog...mindre och mindre stugor...

Så kom jag fram... hade fått veta att jag skulle parkera vid skyllten "Vänd plan förbjudet att parkera"

Där tog jag mig ännu en bit ut i naturen...

Där var jag, ensam mitt ute i ingenstans och stod och tittade ut över vattnet...och tänkte:
Är det verkligen här jag ska va?
Men så kom så sakteliga musikerna som skulle medverka...och två församlingsbor och en söt hund...

Ja, jag vet inte vad jag tänkte... När jag åkte ut på friluftsgudstjänst mitt ute i skogen, ute på några klippor i sammets kostym och Dr Martins...

Å ännu mer fel kände jag mig när de sa att de brukade bara vara så att prästen sa några korta ord i början sen spelade de musikerna, medan alla andra grillade...

Å så blev det, de började spela... jag sa några väl valda ord och de spelade lite till och så grillade vi tillsammans...

Ibland känner man sig fel... samtidigt som man kan känna sig helt rätt...

Min upplevelse av att ha en bild av vad det var jag skulle komma till och att bilden inte stämde överens med hur det sedan blev...var oxå de väl valda orden jag valde att prata om, samt att prata om den spruckna krukan som en man bär i sitt vatten ok, till brunnen varje dag på sina axlar, som känner sig oduglig efter som krukan varje dag kommer hem halvfull och den andra krukan full, eftersom den är utan sprickor. Krukan som har en bild av hur en kruka borde vara...hel och inte sprucken...
Det krukan inte ser är att den med sin spruckenhet får dikesrenen att blomstra i full prakt...

Ja de orden och den stilla stunden fick oss att sitta där och grilla vår korv och dela bilder av livet som inte blev som vi tänkt...
Kring elden, mitt i ingenstans fick vi dela liv, dela mänsklig spruckenhet...och för en stund vattna våra själar...

tisdag 21 juli 2009

klick, klick, klick!!!

Att fånga en händelse på kort, ett ögonblick blir till en evighet....Själens kort knäpper en rad kort, suddiga som skarpa...ögonblick av glädje, skratt, sorg och tårar... rädsla och nyfikenhet...Klick klick klick...

Minnen fria som en fågel...



Ögonen...själens spegel...eller bara en väldigt söt hund...



Vi bygger i hop våra liv... ibland önskar vi oss ett slott med tinnar och torn, vi föreställer oss det enfärgat, vit, brunt eller grått... men livet bjuder på olika färger på färgskalan, brokigt ter sig vårt liv... vår bild gör att vi inte alltid ser det sprakande färghav livet bjuder på...eller så upplever vi vardagen grå och tråkig, så vi inte heller ser livet färgsprakande tillvaro...



Det här slottet är byggt av min systerson, när några bitar rasade bort skrek han för full hals:
Det är katastrof!!!

Japp, så kan det kännas när livets legobitar, som bygger oss, trillar och inte hamnar där vi tänkt oss... då kan katastrofen kännas nära...
Ja eller när det vi byggt upp raseras framför våra ögon...känsla: Katastrof....


Då behöver vi lyfta blicken, byta fokus, blicka uppåt eller inåt...

Då behöver vi "utsikt"... här är iallafall utsikten från Häggdångers kyrkotorn...

Vissa fördelar får man väl ha när man jobbar som prälle, detta togs i väntan på vigselsamtal en dimmig sommar dag...


söndag 19 juli 2009

Mina vännerboken...

Mina förnam: Jesu Josef Kristusson
Min födelsedag :25 dec för länge sedan
Syskon: Många (men det är en hemlis ;-))
Hårfärg: Röd och gul och vit och svart....
Ögonfärg: Se ovan
Längd: Lagom
Vikt: Ja
Bästisar: De tolv lärjungarna
Min idol är: Johanes döpare
Jag spelar: I en helt annan liga
Idrottsgren jag gillar: Orientering och fiske
Det bästa jag vet: Att gå på vatten
Det värsta jag vet: Fikon trädet
Jag är med i (klubb, förening):Svenska kyrkan
Jag vill bli: Kändis
Älsklingsrätt: Bröd och vin
Bästa årstid: Vintern
Jag vill ha chans på: Maria från Magdala
Övrigt att tillägga: PAX för att sitta fram...


Hos beöket hos några vänner fick jag chansen att fylla i "mina vänner boken" boken innehöll lite andra frågor än dessa som ni ser ovan, men tanken väcktes där på kvällen när vi tillsammans fyllde i svar så som om Jesus skulle ha svarat... ja, enligt oss givetvis... helt oseriöst och inte alls utan någon som helst tro att jag hade någon slags sanning i mina svar...om vad Jesus skulle svara...ja, bara så att ni vet... om någon nu skulle tro att det skulle vara Jesu egna ord...

Älskade syster dotter!

Hon är stor... eller iallafall större...eller äldra vore väl mer korekt uttryck...
Jag blinkade och helt plötsligt var hon inte längre den rödhåriga rulttuta som upptäckte världen med stor nyfikenhet...
Som varje gång det blev reklam avbrott på tv - släppte allt hon hade för händerna och satt sig millimeter nära tv:en och tittade intensivt på vad nu det gavs reklam för... och så fort barnprogramet började igen gav hon sig i väg tillbaka till sin värld...
Hon som alltid pratade med nallar, dockor, bilar, mig och alla runt omkring...
Hon som gömde en limpa i leksaksspisen...för att det skulle vara bra att ha, utifall...
Minnen sveper förbi...
Nu är hon konfirmerad... hon har pojkvän och jag förstår inte vad tiden tog vägen...
men ser att tiden har gjort henne till en underbar och vacker människa. Jag hoppas att livet ska behandla henne väl och att hon alltid skall ha modet att våga följa sitt hjärta...

Tänker på orden hon fick på sitt dop...

Ord av Peter LeMark:

Må du snubbla på dom stenar, jag aldrig själv fick snava på
Så att du sen kan resa dig, och stadigare gå
Du kan aldrig någonsin hindra, alla sorgens fåglars stråk
Men du kan hindra dem att bygga bo, och att flyga lågt
Så må du räcka mörkret handen, säga hej med öppen mun
Så du alltid skönjer smärtan, i varje lycklig stund
För jag älskar dej, jag älskar dej, och ännu ännu mer
Men må du inte stå i skuggan, av den kärlek jag ger dej

Jag ska vänta vid ett vatten, du ska gå vilse, barn
Håll ditt huvud högt, ta din tid
Jag ska vänta vid ett vatten

Du har givits denna vardag, för att längta härifrån
Så försök bekämpa ledan, med din silver-saxofon
Må du möta någon på stigen, som ger dej all sin lojalitet
Och som älskar dej i trohet, för någonting du inte vet

Jag ska vänta vid ett vatten

Lova mej att aldrig lita blint, på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn

Sakta sakta, långsamt älskling...

Att vara männsika är underbart, men inte alltid så lätt... eller att vara en människa som vill leva i sanning och ärlighet till sig själv och sin hjärtas röst...är inta alltid så lätt.

Jag försöker lyssna till orden, viskningarna från mitt hjärtas innersta...

Ingenting bara händer, allt har en orsak, en mening, ett syfte...

Ibland känns det dock som någonting bara händer, grodor hoppar ur munnen, känslor svämmar över och helt plötsligt pockar själen på uppmärksamhet...

Ibland händer det något hos andra... när orden blir grodor som kanske inte alltid är grodor...


Ibland känns det som om själen tiger still...i maggropen känner jag att något skaver, famlande och tafatt försöker jag höra och se...
Famlande och tafat försöker jag sätta ord på det som skaver, famlande och tafat testar jag och säger orden högt, för att se om det är det min själ viskar...

Famlande och tafat blir till övertramp och grodor, missförstånd och mer frågor, mer skav...
Tillit att våga hoppas att efter famlande och tafathet, efter att vågat vila i den skavande smärtsamma känslan...att efter det så läker själen och själen får det den vill ha, själen får det den har viskat efter...Kanske inte idag, kanske inte i morgon...men en dag...

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken kraft vad än som kommer på ...//... som din dag så skall din kraft och vara detta löfta gav han mig"...
Jag vet att jag får det jag behöver, jag kan se i efterhand ett nådensmönster i mitt liv - det gäller bara att ha modet att våga stå kvar...när smärtan gör att nåden glömms bort och själens önskan tycks övermäktig...

Sakta sakta..långsamt älskling... sakta sakta söker jag sanningen, ärligheten, min själsröst, min älskling - min själ.


Lånar Lisa Ekdalhs ord:

Sakta, sakta - långsamt älskling
Sakta, sakta - långsamt älskling

Kom låt oss gå med bara ben
i fuktigt gräs
Att gå så gör människan ren - så gå

Sakta, sakta - långsamt älskling
Sakta, sakta - långsamt älskling

Kom låt oss gå, gå utan skor
Gå här i gräset
Det ger mycket mer än än du tror - så gå

Sakta, sakta - långsamt älskling
Sakta, sakta - långsamt älskling

Om vi la' oss på knä
Om det föll sig så att vi fann
en fyrklöver då önskar jag att vi
alltid får vara nära varann - och gå

Sakta, sakta - långsamt älskling
Sakta, sakta - långsamt älskling


Forsätter låna ord av Lisa Ekdahl:

Lägg din hand på mitt hjärta, kom känn hur det brinner
Trodde du att kärlek är nånting som försvinner
Nej - det som en gång brunnit kan alltid lockas att brinna
Det som en gång funnits i hjärtat kan aldrig försvinna

Så - kom följ med mig
Minns att kärleken är helig i sig

Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats
Jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats

När du vänt för att gå, vänd då tillbaka
Välj inte att neka, välj att bejaka
För det som en gång brunnit kan alltid lockas att brinna
Det som en gång funnits i hjärtat kan aldrig försvinna

Så - kom följ med mig
Minns att kärleken är helig i sig

Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats
Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats

Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats
Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats



En kärlekssång i dubbel bemärkelse
En kärlekssång till sin livskamrat...
En kärleksång till sin livskamrat själen...

Jag vill vara nära dig min själ, lyssna till vad du vill säga mig... Älskade själ, ge mig mod att se bortom mitt försvar, mina rädslor, mina känslominen...
Låt mig aldrig sluta lyssna på våra drömmar...

måndag 13 juli 2009

Blott en dag ett ögonblick i sänder...

I ett lummig litet skogsparti, letar sig solen ner, stigen lockar med sin trolskhet och jag känner lusten att vandra...
Livets stig bjuder i bland på trolsk lumighet, ibland på tätt och snårig skog...



Så längs med stigen hittar vi våra smultronställen, då stannar vi upp och plockar med oss smultronen på strå och bär dem nära våra hjärtan. Bra att ta fram när solen går ner och värmen tycks försvinna. Smultronen bär minnet av solen...smaken, solvarmt sött....





Så fortsätter jag min vandring, upptäcker en hög med vedträd, ser träden runt omkring, ser den utgallrade skogen, som gör det möjligt för liv och växt...tänker på vedträdet, som nu skulle kunna värma skönt i en lägereld en sen sommar kväll...



Å så mitt på björkens vita stam, vandrar en myra...
Världen kan kännas stor och obestiglig... men tänk på myran som stretar och bär, vandrar och lever...undrar om hon känner som jag, när allt känns tungt och ohanterligt...
Vill ändå tro att myran kan påminna mig om något - detta att jag bär på en kraft oändligt mycket större än jag kan förstå...



Livets ögonblick, några sparade på bild, andra i våra hjärtan...
Livets vandring - våra minnen, våra smultronställen...bär vi med oss. Vi gallrar och städar, röjer och vårdar - den skog som är vår själ...

Jag önskar att alla människor ska hitta människor omkring sig, som får dem att växa...utrymmen att våga vara...mod att våga leva...
Att få näring att kunna växa, att kunna blomma...
Att få utrymme att vårda sin trädgård, sin själ, sitt liv...

söndag 12 juli 2009

Insikt

En smärtsam insikt gör sig omöjlig att dölja...
Insikten får mig att krympa, känna uppgivenhet, känna rädsla...

I svallvågorna av att känna sig missförstådd försöker jag hitta fokus. Att inte hitta de rätta orden, att inte få fram det man vill få sagt. Mellan raderna läggs det in ord jag vill säga men inte vågar... mellan raderna läggs det in ord jag inte säger men andra tycker sig höra...
Så infinner sig modet och orden som måste sägas sägs...kan bara hoppas på att orden landar rätt och att tomrummet mellan raderna inte fylls med känslominnen, rädsla och annat smått och gott...

Livet är långt ifrån lätt att leva - men det är ett stort jäkla privilegium.

Insikten känns svår, hård och skrämmande - men inte ohanterbar - just nu gör den bara lite ont...

Tankar snurrar:

Behov
Rädslor
Känslominnen
Drömmar
Mod
Sorg
Tårar
Sanning
Lycka
Skratt
Samspel
Framtid
Historia
Nu

torsdag 9 juli 2009

gott och blandat

Finns flera olika blogginlägg denna dag som förtjänar sitt utrymme...

Något som förtjänar ett uttrymme är tex resan neråt till mina nära och kära med mina nära och kära, för att delta på min syster dotters konfirmation.

Några rader ur den nyligen lästa boken är oxå värt att lyfta fram.

En presentation och en lista av filmer och böcker som berör

Något som jag oxå skulle vilja formulera i ord är en kärleks hyllning till kärleken och till livet men oxå oron över när livets bräcklighet får oss att känna oss "liten" i en till synes stor och farlig värld...

Allt detta kommer i blandad ordning... just nu skriver jag i väntan på att älsklingen skall bli klar...och vi ska ge oss i väg och gratta fin vän...så när hon provar kläder färdigt kan det finnas en chans att jag kommer hinna beröra alla ämnen :-)


Några rader ur den bok jag nyligen läst


En av mina absoluta favorit författare är Paulo Coelho, hans böcker har alltid fängslat mig och efter varje läsning är jag uppfylld och lycklig...

"Veronika bestämmer sig för att dö" är den senaste lästa boken av denne författare och det finns ett stycke i boken jag bara älskade.

Boken handlar om Verinika som i enlighet med bokens titel, bestämmer sig för att dö, dock misslyckas hon och hammnar på ett mentalsjukhus, där hon får beskedet att hon endast har några dagar kvar att leva. Tillsynes självklart, kommer hon givetvis på att hon inte vill dö, och mitt i mötet med döden kommer hon på att hon vill leva.

Här kommer en lösryckt kommunikation mellan en av de andra intagna (Mari)på mentalsjukhuset och läkaren (Dr Igor)
Så efter ett långt samtal mellan Dr Igor och Mari, säger Mari:

Är jag botad?

Dr Igor svarar:
Nej. Du är en annorlunda person, som vill vara lik andra. Och det är, enligt mig en allvarlig sjukdom.

Mari:
Är det allvarligt att vara annorlunda?

Dr Igor:
Det är allvarligt att tvinga sig vara lik andra, det framkalar neuroser, psykoser, paranoia. Det är allvarligt att vilja vara som alla andra, det är att göra våld mot naturen.

Något som jag oxå skulle vilja formulera i ord är en kärleks hyllning till kärleken och till livet men oxå oron över när livets bräcklighet får oss att känna oss "liten" i en till synes stor och farlig värld...

I fredags gav jag mig av på en åtta timmars lång resa ner åt landet till mina föräldrar och främst min systerdotters konfirmation (mer om detta senare) just nu vill jag lägga fokus på resan jag gjorde med tre personer jag älskar väldigt mycket, en resa som inte bara var den rent konkreta resan, att vi tog oss från punkt A till punkt B på kartan...
Utan att vi tog oss från punkt A till punkt B i vår själsliga dans denna helg.
Med så mycket kärlek i bröstet och med tanken att "vårt första steg är nog det längsta, men det kan oxå bli det bästa vi gjort". Famnade jag denna helg när jag satt mig i bilen på väg hem igen.
Så med massor i ryggsäcken, massor av spöken, massor av tankar. Massor av framtids drömmar... mitt i resan, mitt i den snåriga skogen, rivna av livets törnebuskar... så blev jag påmind om livets bräcklighet...
om min egen rädsla, om mina tillkortakommanden, om min bräcklighet om andras bräcklighet...
Så i en bråkdel av en sekund kändes livet så galet svårt, kroppen min blev tom och svart. Sorgen famnade min själ och jag trodde aldrig jag skulle resa mig igen...

Men någonstans i orkanens mitt, i orkanens öga, såg jag ljuset och hittade lugnet. Livets bräcklighet, livets alla ärr, skapade det vackraste av de vackraste tavlor och det vackraste av de vackraste bevis på livets oupphörliga kraft.


Resan neråt till mina nära och kära med mina nära och kära, för att delta på min syster dotters konfirmation

Tanken blev svindlande, bildspelet på henne rullades upp med vacker vemodig musik och tanken slog mig så hårt, tänk att den där lilla rulttulta är så stor nu - konfirmerad. Det är ju inte länge sen hon kröp på alla fyra och utforskade världen om kring sig. Fylld av kärlek, oro och vemod över att vi bor så långt i från varandra, oro över att faror lurar i världen... hon lilla rulttultan...hon som man nattat, vagat, bytt blöjor på, pysslat om eksem, plåstrat om skrubbsår, läst godnattsagor för... nu har hon pojkvän, är konfirmerad och flera år äldre än vad jag tror...


En presentation och en lista av filmer och böcker som berör

Som jag nämde innan:
Paulo Coelho

"Veronika bestämmer sig för att dö"
"Alkemisten"
Är två exempel på hans underbar böcker.

Av författaren Leo Buscaglia:
Leva Älska Lära

Eb bok av Maria Ernestam:
Caipirinha med Döden

Filmer:
Dagboken.
Livs verket
Ett litet mirakel - Simon Birch

Ja, det får räcka för nu...

Någonstan i mitten av detta inlägg, blev kärleken klar och vi gav oss iväg, tillställningen var en födelsedag - tänk vad underbart med dagar som vi firar, då vi blev födda - underbart. En underbar kväll blev det oxå :-)

Nu har orden tagit slut..och tankarna snurrar för häftigt och tanken är för trött... även om mer tankar vill landa på den här sidan... men iallafall god natt alla där ute var ni än må befinna er....

onsdag 1 juli 2009

Vet egentligen inte vad jag vill skriva denna dag... massor av tankar och känslor far genom min tanke och min kropp. "Post-konfirmations-läger" känslor. Ensamhet. Språkförbistring. Trötthet. Ett minne som inte håller en tanke längre än 30sek. Huvudvärk. Tanken blir dimmig. Känner mig sorgsen. Allt känns så långt borta, jag känner mig långt borta. Rastlöst surfar jag runt...tittar på klockan...läser slött ur min bok...surfar...stirrar med tom blick framför mig. Luften står still i lägenheten...
Längtar bort, längtar hem, längtar...längtar efter vad?

Vad är det som gör att vi människor över huvudtaget kan komminusera?
Vad är det som gör att vi människor kan vara så grymt olika varandra och sen i andra avseenden vara så grymt lika?
Vad är det som gör att våra ord ena dagen förstås och en annan låter som rena rama grekiskan....ja eller att person A försår men person B ser oförstående på en och undrar vilken planet man kommer ifrån...
Ja, eller så är det en själv som står där och inte fattar nått...medans restan av världen fattar allt...

Vad är det som gör att man vissa dagar vill famna världen och dansa så länge benen bär en... medans andra dagar kryper vi sakta och försiktit in och sluter oss i vårt skal och önskar att vi aldrig blivit födda...


Lever du i spänningen mellan att leva med ett glädjefyllt - JA på dina läppar till att leva med ett tungt och dovt - jag orkar inte, på samma läppar...

Lever du i spänningen med att känna att du klarar allt och du har all rätt i världen att existera, till att leva med att känna att utrymmet att misslyckas är lika med noll...

Lever du med spänningen att tro att du kan förändra världen till att känna att världen kör över dig och att du inte har kraft att ens kliva upp ur sängen?

Lever du i spänningen att bubbla i glädje och låta skrattet kling till att känna hur skrattet byts ut i gråt och mörkret sluter sig runt omkring dig...

Lever du i spänning... säg ja, kanske skulle jag känna mig mindre ensam då....