Liv

Värme... sol...luft...växtlighet...liv...

Jag lapar i mig solen, känner livet växa. Den klarblå himlen får mig att le.
Livets micro och macro kosmos. De fyra årstiderna som vitnar om livets puls. De fyra årstiderna i en människas liv. När livet känns kalt och dovt, när känslor ligger begravda i snö och kyla...så börjar helt plötsligt livet spricka fram och helt plöstligt bjuder skapelsen på liv ett växande liv, där växter och träd spirrar o vittnar om att vi går från död till liv.

Livet, känslor, när trötthet, sorg drar ner oss, vi känner mer kyla och livet känns långt borta... men så helt plötsligt exploderar vi i liv och växt...

I dag är det morsdag - en symbol för livet, en symbol för ursprung...

Ett tack till alla som vill liv...oberoende om ni är mammor...
Ett tack till alla mammor som orkar...
En ödmjuk tanke till alla som inte orkar...
Ett tack till livet som på nytt och på nytt orkar börjar om...
Ett tack till alla de livskraftiga frön som växer sig starka...
Ett tack till dig, som vågar leva...
Ett tack till dig, som vågar försöka...

Orden dansar i mitt huvud

Orden dansar i mitt huvud... vill inte låta sig fångas... Melodin som tankarna dansar till är stundom vemod, stundom glädje... rädsla, oro, sorg och saknad, framtidstro och lycka, intensiv och passionerad kärlek...lugn och harmoni...

Tankarna dansar, virvral i mitt inre... jag låter mig följas med....eller snarare ryckas med...
Sporadisk försöker jag fånga orden... dansa orden i en viss riktinig... från tanke till tangenter ut i rymden...omformulerad i en ny tanke....och kanske in i en annans tanke...
Tankarna far....

Vänner...................................................................................................................................................................................har.................................................................. jag..........................................................................................................................................................................................................................................................................................några?............................familjen.....................saknar jag..................................................................
Vem...............................................................................
..............är...............................familj................................egentligen?
.......................?
..........................................Syster................................. ..................................mormor.................................................................................................brorsan......................................syskonbarn.................................farmor.................................................mamma...................................................pappa........................................relationer..................................hit och ditt................................................................vad.......................vill.................................... jag?
..........................................jobb.............................................vill inte......................................................................
..........................................................älskar mitt...................................................................jobb..............................................................................................
..............................
.................Älskar Henne med stort J så mycket!! ....................
.................................................................................

..................................................Begravning jobb och så
nära................................................................................................................rastlös .........................................................uttråkad

............................vad ....................................................

.............................................vill ...................................

.............................jag?....................................................

vad.........................................................
............................................. orkar .......................
............................................................................ jag?



Jag tappar takten... men ändå är dansen ljuvlig.

Orden fortsätter dansa som tonerna på ett blad, tangenterna blir rytmmen i min musik...
Tänker; jag behöver paus, annars kommer jag inte höra musiken....

Så går en dag ur ditt liv och kommer aldrig åter....

Måndag:

Vaknar...
Snozar...
Önskar jag fick sova längre...
Går upp...
Gör morgon rutin...
Skjusar kärleken förbi jobbet...
Åker själv till jobbet...
Jobbar...
Inser att jag inte hinnner med hälften av vad jag borde...
Fortsätter jobba...
Kommer hem...
Lagar mat...
Plockar...
Vi bloggar...
Vi sommnar...
och så var den dagen slut och den kommer inte åter...
eller gör den det...


Tisdag:

Vaknar...
Snozar...
Önskar jag fick sova längre...
Går upp...
Gör morgon rutin...
Skjusar kärleken förbi jobbet...
Åker själv till jobbet...
Jobbar...
Inser att jag inte hinnner med hälften av vad jag borde...
Fortsätter jobba...
Kommer hem...
Lagar mat...
Plockar...
Vi bloggar...
Vi sommnar...
och så var den dagen slut och den kommer inte åter...
eller gör den det...

Onsdag:

Vaknar...
Snozar...
Önskar jag fick sova längre...
Går upp...
Gör morgon rutin...
Skjusar kärleken förbi jobbet...
Åker själv till jobbet...
Jobbar...
Inser att jag inte hinnner med hälften av vad jag borde...
tar en kort paus på dagen...
Kommer hem...
åker och jobbar igen...
Kommer hem...
Plockar...
Vi bloggar...
Vi sommnar...
och så var den dagen slut och den kommer inte åter...
eller gör den det...

Torsdag:

Vaknar...
Snozar...
Önskar jag fick sova längre...
Går upp...
Gör morgon rutin...
Skjusar kärleken förbi jobbet...
Åker själv till jobbet...
Jobbar...
Inser att jag inte hinnner med hälften av vad jag borde...
Fortsätter jobba...
Kommer hem...
Vi lagar mat...
Plockar...
Vi bloggar...
Vi sommnar...
och så var den dagen slut och den kommer inte åter...
eller gör den det...

Ja.. jag skulle kunna fortsätta så här veckan ut... för det är i stort sett hur varanan vecka ser ut...
De andra veckorna är jag inte i just nu... så de försvinner i pereferin...märker bara hur mycket de har fattats mig när vi åter igen är alla....

15.45 då somnade hon stilla....

Nu har hon kommit hem... Gud har kallat hem en av sina änglar...

"Du kommer aldrig mer tillbaka
och ingen vet vart du gått
Så gärna skulle jag velat resa
dit du farit, om jag förmått
Att ge dig någonting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
och visa dig vart du ska gå

Där på andra sidan
Där på andra sidan
Ditt jag inte kan gå"

Jag behöver inte vissa dig vägen mormor... det är nog du som kommer få vissa mig vägen när min tid kommer...där på andra sidan...

Hoppas du har försonats med morfar...och alla andra du har haft omkring dig...som gått bort, till andra sidan...som du har saknat och längtat till...

Du har längtat...hem till Gud...

Minns hur jag skämdes så när du var med i kyrkan... du sjöng så högt...alla hörde dig, din röst överöstade alla...sen kom jag att sakna det, när rösten din inte bar längre...då saknade jag den där gälla, klara, lugna rösten som bar över allt... men som oxå bar en tro...som bar allt. Din tro har burit mig många gånger... vetskapen om din bön för mig... har fått mig att fortsätta...
Tror att du sjunger där uppe med änglarna...ja, jag annar att du gör det...kan se det framför mig...

Ja, du kommer fattas mig mormor... men vi ses....
och när vårregnet faller och sommarkvällssolen värmer min hud...och vinden smeker mig ömt... är det du som gör mig påmind om att du finns mitt ibland oss...
Med din värme...

Vi ses mormor, där på andra sidan och tills vi gör det... vill jag var en fågel som ger mig själv åt vindarna

Vi ses mormor...

Med risk att jag går händelserna i förväg....

Med riska att jag går händelsen i förväg... men när jag hörde att mormor var sjuk poppade den här låten upp i min tanke och har inte lämnat mig sen dess...
Så det här är till dig mormor och när du än beslutar dig att ta dig till andra sidan...så vet jag att jag inte behöver vissa dig vägen...det fixar du själv...


Du kommer aldrig mer tillbaka
och ingen vet vart du gått
Så gärna skulle jag velat resa
dit du farit, om jag förmått
Att ge dig någonting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
och visa dig vart du ska gå

Där på andra sidan
Där på andra sidan
Ditt jag inte kan gå

När du går där på saliga ängar
För dom är saliga det vill jag tro
Kan du höra mig då när jag sjunger?
Där du vilar i sorlöst bo.
Jag vill ge dig nånting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
och vissa dig vart du ska gå.

Där på andra sidan
Där på andra sidan
Ditt jag inte kan gå.

Om jag var en fågel
skulle jag flyga högt över taken
Lämna marken, lämna träden
Och ge mig själv åt viderna

Ja, om jag var en fågel
skulle jag flyga längst dina stränder
Vara vågen i din bräning
Vara fågeln i ditt bröst.

Där på andra sidan
Där på andra sidan
Ditt jag inte kan gå...

[Sofia Karlsson -På andra sidan]

I´m here, I´m queer get used to it!

Såg en person i går som väckte en tanke....

Tanken som vaknade var att en människa en gång menade på fullaste allvar att jag och min kärlek, kanske skulle må bra av att vara ifrån varandra...

...ja, tanken är lite lösryckt och i detta forum kanska svårt att förklara...

...Saken var den att jag började just avsluta min tid som pastorsadjunkt och det var dags att söka jobb... jag hade ett på gång, ganska så i närheten... men eftersom en del människor har svårt att erkänna att det sticker lite i ögonen att två kvinnor lever tillsammans...så ville hmänniskan lixom i all omvänd välmening "hjälpa" mig... (så jag kan vara någonstans där det inte blir så obekvämt för människor i min närhet, som absolut inte har några som helst problem med att jag är homo utan det bara finns vissa prinspier...som hux flux uppstog just då...i den situvationen...som man måste följa...)

Ja ja saken är iallafall den att i alla sin väl mening att hitta ett jobb åt mig (lite längre bort från blåsvädret som uppkom för att två kvinnor fann varan i den lila idyliska staden)

Så säger hon på fullaste allvar att jag kan ta ett jobb i staden XX (40 mil från den lila idyliska staden där jag bodde...)

Vilket jag säger med stora ögon, men det är ju 40 mil bort, jag bor ju är och jag har ju familjen här...

Med huvudet på sne säger människan, ja ,men det kanske vore bra för er...

Jag tycker det är helt okej med fanatiker som kommer fram och vill be mig frisk från min homosexuallitet... eller de som utrycker sin förfäran...

Men jag har otrolig svårt för de som säger att de inte har några problem med det, men ändå har mage och säga att det kanska vore bra för mig och min kärlek att leva 40mil ifrån varandra! Till vilket hetrosexuellt par skulle man ens tänka tanken?

Jag har också väldig svårt för de som lever enligt norm, har mage och säga att det inte handlar om vi är homo, hetro eller bi.... utan att vi är alla älskade...
...jag tror inte att vi alltid behöver definiera oss eller "facketera" oss absolut inte - men för någon som är acepterad i samhället, kommer och säger till mig att det inte spelar någon roll vad man är för alla har vi samma värde... det gör mig faktiskt arg...
Det gör mig arg att man blundar för jobb som finns i närheten... påastår att det är bra för mig att leva 40 mil ifrån min familj och påstå att de inte handlar om homofientlighet...

Jag tog aldrig jobbet i staden xx utan träffade någon som inte hade problem med att jag är homo och har tjej...

I´m here, I´m queer get used to it!

Tangenterna smattrar

Tangenterna smattrar, som rengn mot rutan...men på min skärm är det vitt och tomt...
tomt, tomt, tomt...

Surfar planlöst...en stilla känsla av meningslöshet kryper in under skinet, strax mellan skulderbladen...
Rastlösheten vilar under huden... tänker sporadiskt på sprida och strödda ord som passerat min blick i det planlösa surfandet...
"Är ständigt på jakt efter ord...att spegla mig i..."

Tänker: jag älskar och hatar ord... ibland är det så mycket text att ordens betydelse försvinner...
...som att det i bland är så mycket ytta, att människan bakom yttligheten...försvinner...
Surfandet gör ju lixom att det per automatik blir mycket ord... det är ju bloggandets ord jag surfar mig igenom...

(vill bara förtydliga att det inte på någotsett är bloggar och de ord jag passerar som är för mycket och som saknar mening eller är yttliga, utan det handlar om hur jag som dyxlektiker förhåller mig till ord och text)
Smattret fortsätter...jag skriver en rad...tänker...surfar strött...

Meninglösheten...tomheten...frustationen...kryper in under huden och börjar bygga sig ett bo...

Undrar över meningen med surfandet - gör jag det för att spegla, tänka och reflekera? Eller gör jag det för jag inte förmår mig att göra något annat?
Mitt forum för speglande, tänkande och reflekterande, har ju egentligen alltid varit i det verbarla utrycket...ja, det ena behöver ju inte utesluta det andra...

Undrar över meningen med bloggandet, varför skriver jag, vad ger det mig för mening?
Vad är det som gör att jag bloggar och inte bara skriver dagbok...
Varför vill jag dela min tanke med dig?

Tänker på frågan från en blogg: Vad jagar du efter?

Tror att jag just nu försöker greppa mitt liv... vare sig det handlar om göra det genom att surfa målmedvetet eller planlöst, att möta människor ansikte mot ansikte IRL. Även om jag nog känner att det blivit ett överslag på det planlösa surfandet...

Upptänker i ljudet av det nu ännu mer intensiva smatttrande att även jag har smattrat och skrivit...
Även om krypandet mellan skulderbladen håller sig kvar...så har frustationen i stort sett gett sig av...

Skrivandet väcker tankar...

Tänker på olikheter...
Tänker på saker som väcks, tillsynes helt omotiverat...
Så landar förhoppningsvis en förståelse i ens kropp och själ...och så kan jag förhoppningsvis se allt lite klarare....dock inte alltid smärtfritt.
Tänker på saknad.
Tänker på idealbilder, drömbilder och drömmar.
Tänker att bloggandet är inte meningslöst, inte heller surfandet och läsandet...
Mmm jag tänker...ska nog fortsätta med det...att låta det vara tankar...som inte för tillfället kommer till uttyck här...

Jag vet inte....

Efter en tuff dag...

Efter en tuff dag - så finns det väl inget underbarare att hämta två små änglar som kommer springande emot en... att åka till en önskad lekplats (i väntan på att kärlekens tatuering skall bli klar och hon redo att hämtas upp med bilen) leka monster och vara sovande prinsessor i slotts korgen...att en stund senare göras till en vacker prins och dansa till ljuvligt vacker musik i sovrummet med lilla M, så man blir alldeles yr...ja, det är så man ska ha det efter en ganska tung dag....
Hela min själ fylls med en så enorm kärlek, till livet, till mina nära och kära jag har omkring mig...
Kärlek, så mycket kärlek.

Sänder en bön och en tanke till de som förlorat sinna nära och kära, till de som har människor som "fattas dem"...

Tackar Gud för den här dagen, för möten, för insikter, för glädjen, för tacksamheten...

Rent vatten

Uppgiven ensamhet - ensamheten är uppgiven....

----------------------------------------------------------------------------

Sönder. Spricka. Laga. Liv.

Ibland går saker sönder...

Ibland så spricker allt...

Ibland går det att laga...

Ibland spricker nytt liv fram...

Hattar

Livet är inte enkelt, det är bara att konstatera...

Våren lyser med sin frånvaro...det kan vi också konstatatera...

Nä livet är riktigt riktigt svårt ibland...

Att orka när allt bara hopar sig, när sorg drabbar människor, när förtvivlan och missmod grioer tag i människor... när små och stora människor mår dåligt... o där står man vid sidan om, mitt i eller på håll... och ska förhålla sig till att som far genom ens kropp och själ...

Nä, livet är inte speciellet enkelt...

Men ändå väldigt underbart...

Men lite svårt är det allt... att komma i håg att vi alla målar olika... ja jag menar skulle jag be er att dela med er av en hatt... att ni skulle måla en hatt så skulle jag få massor av olika hattar...

Tänk då med all övrig kommunikation som inte bara handlar om en "hatt"... tänk er alla de bilder vi målar i livet, i relationen, vår tro och vår tvivel... jag tänk på alla dom bilderna...

... inte undra på att det går fel ibland...

...det är när det gör det som det inte blir så lätt...

...inte alls lätt faktiskt...

Men det är ju fantastiskt när vi mäktar med att titta och njuta av varandras bilder...tankar... och funderingar...varandras liv...

...Och när vi missar att se varandras bilder...så får vi börja om...bilderna finns ju oftast kvar...kanske lite tilltuffsade...men de finns ju där...någonstans....

En liten bild i tagen... vi får liksom börja i det lila...måla en hatt helt enkelt...

....hur ser din hatt ut?

Den 5 Maj

I dag ringde mobilen, det var min mor som ringde... eftersom jag satt upptagen med jobb lätt jag telefonen ringa, när tid fanns lysnade jag av mobilsvar...

...det var mamma som sjöng: Jag kommer aldrig att glömma den 5 Maj....

...Hej Gumman i dag är det 34 år den du kom hem till oss...

En gång i veckan tänker jag nu för tiden på att jag är adopterad....och det är när familjen bänkar sig framför spårlöst....
...tänker att jag till viss del kan känna igen mig i deras frågor och sökande...
...annars är det en tanke som sällan tar upp mitt sinne...

Jag träffade min biologiska mamma...det blev inte bra, inte speciallt tårdrypande, inte speciellt lyckligt...
Jag träffade även min biologiska (halv) syster...som inte var adopterad men hade bott hos pappa(an) och inte hos vår gemensamma mor.

...några år senare satt jag på mammas begravning och var med om en av de märkligaste stunder i livet...
Den förlorade dotterns återkommst...och prästen som talade om den goda mordens som nu var saknad...trots att vi inte kände varann, jag o min halvsyster, tittade vi på varandra och höjde ögonbrynen stort...den goda modern?!!

Avlägsna släktingar som menade att hon börjat missbrukat pga mig...att det faktiskt var mitt fel att hon en gång för länge sedan började missbruka...

En skuld som jag inte riktigt kan ta på mig...

Tacksam över att jag den 5 Maj kom till det som jag kallar för min familj, till de människor jag kallar för mamma och pappa, bror och syster.... Är tacksam för det som i mitt hjärta är min familj, utanför biologiska gränser. tacksam för att de som för mig är mamma och pappa och som alltid varit det och alltid kommer att vara...att de öppnade sina liv och hjärtan för mig...
Tack

Grattis på födelsedagen!

Idag skulle en människa fyllt år... om han levat vill säga... men hans liv slutade mycket tidigare än många av oss ville...

Kvar lämnar han vackra minen, två barn och så klart en hel del sorg och saknad...

Jag kände honom egentligen inte personligen, vi har träffats några gånger, haft en dust eller två... vi hade inte samma åsikt rörande två frågor...dusten blev intressant, rolig och givande.

Nu känner jag honom egentligen mest genom andra...
Nu känner jag honom egentligen mest genom hans barn och deras mor...

Idag planterade jag blommor på hans grav...

Han som är saknad, älskad och ständigt närvarande....

...till dig vänder jag mig nu i ett tack... att jag får ta del av livet, med dina underbara barn... jag hoppas att du tycker att jag behandlar dem okej... att jag ser dem på det sättet du önkar att de ska bli seda...
...jag vet inte vem du är och vem du var och är för dem...

Ibland blir jag svartsjuk på dig... du är lixom så ständigt närvarande i min familjs liv... där jag inte är delaktig...att du har haft massa tid med dem, som jag oxå vill ha...
...då försöker jag dra ett djupt andetag och tänka, vilken tur för er...och sen blir jag vemodig...och ledsen och tänker att eran tid tog slut alldeles för fort, orättvist och oförstårligt...

Tänker: Jag kommer aldrig kunna älska dem som du älskar dom.... inte ge henne den inspiration som du gör, men jag hoppas att de aldrig ska tvivla på min kärlek, ingen av dem....och så hoppas jag att du oxå kan inspirera mig...
...att älska dem och leva ett liv med dem, på ett bekymmerlöst, frimodigt och lekfullt sätt som får oss alla att växa som männsikor....

Avstånd

Avstånd
Jag sökte på nätet på avstånd och hittade på wikipedia denna lilla förklarning:

"Avstånd är ett mått på hur långt ifrån varandra två objekt är

I det euklidiska rummet 3 ges avståndet från punkten P(x1,y1,z1) till punkten Q(x2,y2,z2) av . Allmänt ges avståndet mellan P1(x11,x12,...,x1n) och P2(x21,x22,...,x2n) i n av .

Andra avståndsdefinitioner (normer) är emellertid tänkbara i andra än euklidiska rum och kan leda till både användbara och högst oväntade resultat."

Ibland kan avstånd kännas just så här, som en svår uträkning...avstånd till människor som man saknar. Avstånd till dem man älskar. Hur man kan känna sig nära och långt i från... hur det verkliga avståndet ända kan göra att man känner sig nära eller långt ifrån. Hur det verkliga avståndet kan vara nära ändå gör att man känner sig långt ifrån eller nära...

Nära. Långt ifrån. Avstånd. Kilometer. Centimeter. Meter. Nära. Långt ifrån. Avstånd.

Objekt. Plats. Människor. Själar. Relationer. Avstånd.

Nära vill jag leva nära dig min Gud i din omsorg finner själen ro....

Pojken med gudlbyxorna

Känner mig som pojken med gudlbyxorna...
Fast jag har inga guldbyxor...
och det kommer inte obegränsat med guldpengar...
Snarare obegränsat med lortiga byxor och andra kläder...dock är jag tveksam på lorthetsgraden på vissa kläder...de ser oroväckande ut som de kläder jag lade in på ett (ganska) stökigt rum i går....och när jag stilla frågar om alla kläder verkligen är smutsiga, får jag tillbaka ett stort och långt:
- Jaaaaaaaaaaa!!!

...hmmm ja ja... Men det blir väl så...att när man äntligen lyckats tvätta ikapp och ber en människa (model ungdom) ta reda på klädberget i sitt rum så blir det mer än fullt i tvättkorgen...
Inte hittar jag några guld byxor i tvätthögen heller...inte ens en ynka guld peng...
Men blundar för tillfället för tvättkorgen...
och tittar i kylskåpet istället... och börjar förbereda pizza bak...
Får lära mig att känna mig nöjd med att ha jobbat, picknickat med bonusar och städat...och gjort en pärm med viktiga gemensamma papper... Nu tar vi helg... iallafall tills på söndag då jag jobbar....ska få vara med om en mässa som ett gäng fantastiska ungdomar gjort - kul!
Nu - MAT... innan hunger ledan slår till hos någon av oss.