Tangenterna smattrar

Tangenterna smattrar, som rengn mot rutan...men på min skärm är det vitt och tomt...
tomt, tomt, tomt...

Surfar planlöst...en stilla känsla av meningslöshet kryper in under skinet, strax mellan skulderbladen...
Rastlösheten vilar under huden... tänker sporadiskt på sprida och strödda ord som passerat min blick i det planlösa surfandet...
"Är ständigt på jakt efter ord...att spegla mig i..."

Tänker: jag älskar och hatar ord... ibland är det så mycket text att ordens betydelse försvinner...
...som att det i bland är så mycket ytta, att människan bakom yttligheten...försvinner...
Surfandet gör ju lixom att det per automatik blir mycket ord... det är ju bloggandets ord jag surfar mig igenom...

(vill bara förtydliga att det inte på någotsett är bloggar och de ord jag passerar som är för mycket och som saknar mening eller är yttliga, utan det handlar om hur jag som dyxlektiker förhåller mig till ord och text)
Smattret fortsätter...jag skriver en rad...tänker...surfar strött...

Meninglösheten...tomheten...frustationen...kryper in under huden och börjar bygga sig ett bo...

Undrar över meningen med surfandet - gör jag det för att spegla, tänka och reflekera? Eller gör jag det för jag inte förmår mig att göra något annat?
Mitt forum för speglande, tänkande och reflekterande, har ju egentligen alltid varit i det verbarla utrycket...ja, det ena behöver ju inte utesluta det andra...

Undrar över meningen med bloggandet, varför skriver jag, vad ger det mig för mening?
Vad är det som gör att jag bloggar och inte bara skriver dagbok...
Varför vill jag dela min tanke med dig?

Tänker på frågan från en blogg: Vad jagar du efter?

Tror att jag just nu försöker greppa mitt liv... vare sig det handlar om göra det genom att surfa målmedvetet eller planlöst, att möta människor ansikte mot ansikte IRL. Även om jag nog känner att det blivit ett överslag på det planlösa surfandet...

Upptänker i ljudet av det nu ännu mer intensiva smatttrande att även jag har smattrat och skrivit...
Även om krypandet mellan skulderbladen håller sig kvar...så har frustationen i stort sett gett sig av...

Skrivandet väcker tankar...

Tänker på olikheter...
Tänker på saker som väcks, tillsynes helt omotiverat...
Så landar förhoppningsvis en förståelse i ens kropp och själ...och så kan jag förhoppningsvis se allt lite klarare....dock inte alltid smärtfritt.
Tänker på saknad.
Tänker på idealbilder, drömbilder och drömmar.
Tänker att bloggandet är inte meningslöst, inte heller surfandet och läsandet...
Mmm jag tänker...ska nog fortsätta med det...att låta det vara tankar...som inte för tillfället kommer till uttyck här...