Grattis på födelsedagen!

Idag skulle en människa fyllt år... om han levat vill säga... men hans liv slutade mycket tidigare än många av oss ville...

Kvar lämnar han vackra minen, två barn och så klart en hel del sorg och saknad...

Jag kände honom egentligen inte personligen, vi har träffats några gånger, haft en dust eller två... vi hade inte samma åsikt rörande två frågor...dusten blev intressant, rolig och givande.

Nu känner jag honom egentligen mest genom andra...
Nu känner jag honom egentligen mest genom hans barn och deras mor...

Idag planterade jag blommor på hans grav...

Han som är saknad, älskad och ständigt närvarande....

...till dig vänder jag mig nu i ett tack... att jag får ta del av livet, med dina underbara barn... jag hoppas att du tycker att jag behandlar dem okej... att jag ser dem på det sättet du önkar att de ska bli seda...
...jag vet inte vem du är och vem du var och är för dem...

Ibland blir jag svartsjuk på dig... du är lixom så ständigt närvarande i min familjs liv... där jag inte är delaktig...att du har haft massa tid med dem, som jag oxå vill ha...
...då försöker jag dra ett djupt andetag och tänka, vilken tur för er...och sen blir jag vemodig...och ledsen och tänker att eran tid tog slut alldeles för fort, orättvist och oförstårligt...

Tänker: Jag kommer aldrig kunna älska dem som du älskar dom.... inte ge henne den inspiration som du gör, men jag hoppas att de aldrig ska tvivla på min kärlek, ingen av dem....och så hoppas jag att du oxå kan inspirera mig...
...att älska dem och leva ett liv med dem, på ett bekymmerlöst, frimodigt och lekfullt sätt som får oss alla att växa som männsikor....