Adressändring

Bilden är hämtad från:
http://jkopkobeck.iblog.my/2009/08/24/att-flytta-i-norrland/


Denna blogg flyttar, till nya vyer och möjligheter.

Välkommen att besöka mig där

Adressen är: http://minadress.wordpress.com/!

Gick vilse någonstans...

Gick vils någonstans på vägen...
Se det nu... även om det gör ont, att se det.
Rädslor sliter i mig och mitt hjärta gråter...

Varför ska det vara så svåt att vara sann mot sig själv...

Försöker hitta in igen... hitta hem igen. Hitta kärleken. Tilliten. Modet.

Så där i bilen på väg till jobbet, passerade en låt, för mina helt oplanerat, men i ett större perspektiv blev den mig given, precis som allt annat...
Tårarna strömmade ner för mina kinder...
På olika sätt har den senaste tiden gjort mig uppmärksamad om att vara som tomaten, som ser sin vän som blivit ketchup... ja, att han ser honom som han är.

Ett tag tappade jag bort att se mig som jag är... fortfarande river rädslan i mig att inte räcka till...
Fortfarande river rädslan att inte vara älskad...
Fortfarande kommer det att vara så...att rädslan fortsätter riva...och göra sig påmind.
Jag ber om modet att våga se och vara och att gång på gång hitta hem i gen, när jag gång på gång går vilse....

http://www.youtube.com/watch?v=6bn1wojbFWQ

Tack

Kärlek fyller mitt sinn...
Tacksamhet omger mig...
Ser på mitt liv...på nära och kära och känner hur enormt priviligerad jag är, som har det liv jag har.

Gud låter min bägare flöda över....

Kom nu ketchup så går vi

De senaste dagarna har jag fått höra ord som gjort att jag verkligen fått känna att jag lever...
Ord som gett mig insikt.
Ord som skallat av lager av försvar och fått mig att se en liten bit längre...
Orden tror jag har sagts både i kärlek och i rädsla...hur det än har sagts så har det varit sant och jag har behövt funderat, tänkt och känt...
Men något som sammanfattade orden och de senaste dagarna var Jonas Gardells (som gästade Härnösand domkyrkan i fredags kväll) ord och bild han gav av "kom nu ketchup så går vi".
Han drog parallelen med att tomaterna som var ute och gick och så blev den enna överkörd, så säger den ena tomaten till den andre:
- Kom nu ketchup så går vi.

Han drar paralellen med att tomaten ser på sin vän, utan att försköna, utan ser verkligheten som den är, men ser även möjligheten, han är något annat (ketchup) och så säger han kom så går vi...
Att gå vidare, inte som tomat men som ketchup.

Att leva i utmaningen att se sig själv och varför jag gör som jag gör, känner som jag känner - att våga se bakom det man i första anblicken sker, utan att för den delen överanalysera...så att man slår knut på sig och börjar tveka på det man faktiskt ser...
"Kom nu ketchup så går vi.

När man vet vart man ska är det svårt att visa vägen

I mitt jobb får jag då och då åka till mindre kända ställen i vår byggd, ja ibland finns det inte ens att hitta på eniro eller hitta.se...
Men min vana trogen så frågar jag ofta efter vägen.

Så för ett tag sedan fick jag en adress och en vägbeskrivning, där jag fick direktiv att svänga vänster precis när man åkt över krönet och vid busskuren, sen skulle jag bara åka en liten bit och där skulle det ligga ett stort vit hus och strax efter det kom ett litet rött...
Där var det.

Men det som var en busskur, såg jag som en "mjölkpall" vilket innebar att jag åkte förbi busskuren och kom alldeles för långt...

När jag väl hade hittat busskurer, så han jag passera tre olika konstilationer av "ett stort vit hus och ett litet rött brevid" innan jag kom till ett litet rött hus och strax efter det ett stort vit...
Åter igen tar jag upp min telefon och ringer och undrar...Är det här där det står xxx på skyllten som jag ska?
med viss språkförbistring säger rösten på andra sidan, nej men åk tills vägen slutar...
okej tänker jag... lite skepptisk svänger jag in på vägen där en skyllt (som hade sett sina bästa dagar) säger "skogsväg"
och skogsväg det var det... djupare och djupare in i skogen bar det av och jag känner i magen detta kan inte vara rätt... men men, det var ju i en sommar stuga jag skulle till.
Men vägen blir mindre och mindre och telefonens täkning blir mindre och mindre och är helt plötsligt lika med noll... samma utveckling händer med vägen...
Beslutar mig då för att vända...eller okej... vägen tog slut och det blir till att backa tillbaka...

Så efer en lååååååång bakåkestur, kommer jag fram där jag senast använde livlinan "ring en vän" (eller den du ska till) :-) så ser jag hur en människa står och tittar bort åt det håll jag för en stund sen kom i från när jag rigde och fråga om vägen...
Det var visst där - ja där jag stog när jag frågade om det var ditt jag skulle... vilket de kommer på att de inte tänkt att det stått det på skylten...

Men men, jag kom fram till slut och så även hem...

Tänker att vi så lätt blir hemablinda... man är så van att åka och man ser det man ser och glömmer bort att andra ögon ser annat...

När jag ska besktiva vägen till en position... vare sig det handlar om vägen till att ta sig från punkt A till punkt B eller om det handlar om att besktriva sin själs vandring från punkt A till punkt B. I bland gör man allt på rutin och glömmer att lyfta blicken och se vart man egentligen har för omgivning...
Man kör på rutin och tänker inte på varför man ser det man ser och säger det man säger... Vare sig det handlar om bilkörning eller om att se sin själs vandring i livet...

Ja, 30 min senare kom jag alltså fram. Fnittrig och fachinerad över att det kan vara så svårt att beskriva vägen som man kan så väl...
Så bjuder det konkreta livet på en spegling av själens dans...som oxå självklart är konkret och verkligt...

Ibland gör livet ont.

Ibland gör livet ont... ibland när insikt kommer, känns det som om något brister...
Tankarna fyller hela mitt väsen och tunghäfta innfinner sig...orden som snurrar förmår jag inte att få ut...

Tid, att ge sig själv tid...tid att låtas orden vara. Tid att låta tankar fara...tid.

Mitt i att livet gör ont - är det fantastiskt underbart. Mitt i det att det gör ont -så läker vi och växer och finner frid...och ro...


Ja visst gör det ont när knoppar brister....varför skulle annars våren tveka

Markus Birro

Läser på Marcus Birros blogg och berör av hans ord, plockar ut några ord som fastnade så där lite extra...

http://www.marcusbirro.se/bloggen/

"Vad har jag då gjort för att dra på mig allt detta hat?

Jag har varit tydlig med min mänsklighet, med min inkonsekvens. Jag har varit tydlig i text med mina drömmar, min svaghet, mina förluster, min sorg, mitt missbruk, min längtan efter att bli pappa, min tröstlöshet över att förlora två barn som aldrig fick chansen att leva, och jag har varit tydlig i min vrede över orättvisor.

Jag har hela tiden varit tydlig med mina drömmar om att skrivandet ska vara en sorts frizon i livet, ett sorts verkligt och andäktigt rum i vardagen, där vi kan mötas. Eller en sjö snarare som läsare och författare går ner till för att möta varandra, som mästaren Stephen King skriver." (Marcus Birro)


Tänker på männsikor i min omgivning som uttsätts för förtal och elakheter, utsätts för orättvisor och konstigheter...
Tänker...det är för deras mänskligheten, för deras tydligheten, för sorgen och sanningen och ärligheten...
det är därför de blir utsatta...

Flera ord berör:


"I takt med mina framgångar har jag fått smaka på de anonyma och de inte så anoyma mobbarnas dunkla hat och kladdiga kommentarer. Jag har släckt ner kommentarerna både här och på min fotbollsblogg på Expressen. Jag tycker det är en märklig demokratisk rättighet att anonymt sitta bakom sitt förbannade tangenbord och hata en människa som står där med sitt ansikte och sitt namn, med hela sitt liv. Jag har ändå fortsatt blogga. Varför ska jag lämna över det mediala rummet till fånarna, till mobbarna, till idiotin?" (Marcus Birro)

fastnar främst över orden:

"Jag tycker det är en märklig demokratisk rättighet att anonymt sitta bakom sitt förbannade tangenbord och hata en människa som står där med sitt ansikte och sitt namn, med hela sitt liv." (Marcus Birro)


Så ofta sitter människor där anonymt och komenterar, kastar och fördömer...
en människa som blottar sitt liv, så vågar man inte ens stå för det man tycker, stå för sitt hat och förakt...utan anonymt sprider man negativa energier till någon som delar sin själ....
Det är väl baksida av bloggandet och cyberns underbara värld...

Kära Dagbok

Kära Dagbok.

Idag har varit en grå och regning dag. Jag vaknade av klockan som väckte mig till en ny dag, där dimman låg tätt över standen.
Dagens väder har verkligen stämt överens med min sinnes stämning.
(o)Inspirationen,(o)orken och (o)tiden gjorde att MC-donald blev ett naturligt och bra val.
Käre dagbok, idag fick vi även hem varorna som vi beställde igår på http://www.matservice.se/
Gud vilken UNDERBAR affärsidé...detta kära dagbok var en av höjdpunkterna på denna dag.

En annan höjdpunkt var när jag såg HENNE...jag såg henne stå där på andra sidan torgen...det bubblade så där pirrigt och underbart i magen när jag såg henne och jag blev alldeles nervös när hon såg mig och vinkade till mig...

Annars har dimman legat tätt kring hjärtat och tårarna har legat på lur hela dagen...
Så käre dagbok, jag hoppas jag har roligare saker att skriva om i morgon sov så gott så hörs vi i morgon.



PUSS

J+K= SANT

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3





[Foto Högakustenbron K Adamsson]

Hennes sätt...

Jag älskar henne så galet. Hennes små egenheter.
Hennes sätt att dra i överläppen när hon är inne i någon tanke medans hon läser något på nätet...
Hennes sätt att svara: Nej jag är inte på väg att somna och en minut senare sova tungt tungt... med den där rösten som jag hör att hon kommer att sova om i minut...
Hennes sätt att varje dag, flera gånger om dagen säga: Jag älskar dig, till sinna barn.
Hennes sätt att tappa humöret när det gått för lång tid mellan matintagen.
Hennes sätt... jag hennes sätt är fantastiskt...

Jag kan inte skingra hennes oro...
Jag kan inte ta hennes sorg...
Jag kan inte fixa...
Men jag kan älska hennes egenheter, hennes sätt.
Jag kan lyssna till hennes oro och tårar, dela hennes glädje och hennes skratt.
Jag älskar henne....

Möte

Livet är inte i närheten att vara lätt. Livet är inte i närheten av att bli som man har tänkt sig... men ändå blir livet så mycket mycket mycket mer än den bild jag målar upp. Så mycket stor slagnare, så mycket vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Vi möter oliktänkare.
Vi möter död.
Vi möter rädsla...vår egen och andras.
Vi möter livets trasighet.
Vi möter livets läkande.
Vi möter oss själva.
Vi möter andra.

Vi människor, i vår bräcklighet, i vår styrka vandrar vi på livets stig och möter människor som vi behöver möta, människor som formar oss till de vi är och det vi är på väg till att bli.

Mitt i det lever vi det liv som är vårt. Kanske inte alltid lätt, men vi har valet att välja - liv, vårat liv. I sin svårhet och i sin storhet.

Sofia Karlsson

Stjärnor över Asahikawa

"Det är så mycket som vi tror vi är
Men som vi bara fått
av någonting gammalt
som vi tror är vårt.
Men det måste finnas ett annat sätt
att leva än det jag lärt mig.
Jag vill leva utan galler
Älska utan skyddsnät.

Jag ger mig nu.
Jag ger dig allt.
Jag vill ligga under himlen
och vila i natten.
Om du ger dig nu
så finns jag här.
Vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna.

Du älskar det bästa i mig
och jag älskar det bästa i dig.
Dina ord, våra toner
dina ögon och mörkret
som du bär i ditt hjärta.
Gamla sorger som du har med dig
Men det är dags att börja om nu.
Det är dags att börja leva.

Jag ger mig nu.
Jag ger dig allt.
Jag vill ligga under himlen
och vila i natten.
Om du ger dig nu
så finns jag här.
Vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna."

[Sofia Karlsson Sånger om kärleken]



Egentligen står texten för sig själv... upprepar raderna:

Det är så mycket som vi tror vi är
Men som vi bara fått
av någonting gammalt
som vi tror är vårt.
Men det måste finnas ett annat sätt
att leva än det jag lärt mig.
Jag vill leva utan galler
Älska utan skyddsnät.

Det finns ett annat sätt att leva än det destruktivt invanda....
Det finns ett annat sätt att leva...
...utan galler och rädsla...
Att äslka utan skyddsnät..
Att värna om det som ger liv...födder liv...

Är det du som är mannen i erat förhållande?

Regnet öser ner utanför...dagens tempo har dragit ner något från 200 km/h till kanske 100 km/h eller iallafalla så att jag i fem minuter kan sitta med datorn i knät. Lila M och E spelar dataspel och kommer för tillfället samms. Vi har ätit och spelat spel. M och J är och gör stan. S drog tvärs över gatan till kompis.

Surfar omkring på olika sidor och fastnar för en "groda", grodan kommer från Villa D, en blogg som för övrigt är värd att besökas om och om igen.
http://villad.wordpress.com/

Grodan kom i form att Villa D skulle äga att hon har en fin man, men ett litet komma försvan och det kom ut att se ut som om Mayoj har en fin man...vilket blir lite roligt efter som hon lever med en kvinna, dvs mig. Mayojs kommentar blir då att jag är mannen i förhållandet...

Självklart var jag tvungen att svara på det:

"Är jag mannen i förhållandet? Under vilka premiser? Beror det på längden på mitt hår? Eller på borren i min hand? Men stekpannan då o förklädet?
För man måste ju vara man och kvinna i ett förhållande….

Så någon av oss måste det ju vara…"

Kommentaren är med glimten i ögat...

Men tanken växer mer och mer...Vet inte hur många gånger jag fått den frågan: Vem är man respektive kvinna i ert förhållande?
Eller frågan jag får:
Är det du som är mannen i erat förhållande?

Varför är den frågan så viktig?

Vad är det som bestämmer att man är man eller kvinna?

Är det hur många gånger man diskar?
Är det hur många gånger man borrar?
Är det hur många gånger man driker öl?

Vad har vi för förestälningar om vad som är manligt och kvinnligt?
Ja ibland kan vi till och med säga att saker är omanligt och okvinnligt.

Vad är manligt för dig?

Vad är kvinnligt?

Har det att göra med vad man gör (snickra, sy, diska, dansa osv)?
Har det att göra med vilka attributt man har (långt el kort hår, byxor, kjol, smink)?

Varför måste det vara så att i ett förhållande med två av samma kön - vara så att en är man och en är kvinna?
Finns det samma fråga i hetrosexuella förhållanden?
Vem är man och kvinna i erat förhållande?

För om det har att göra med vem som gör vad och vilka attributt man har - kan det då finns män som är kvinnor och kvinnor som är män?? Eller är det då det är omanligt och okvinnligt?

Hetronormativiteten formar och rör sig i våra liv, här och nu och ständigt och jämnt. Hade vi inte haft den normen, hade frågan aldrig ställts (Vem är man och kvinna i erat förhållande).

När regnet öser ner, barnen är på sprida håll, vardagslivet rullar på...så finns hetronormen...

Nu finns den och för er som undrar vem som är vem i vårat förhållande så...
..kan ni få fortsätta undra.

Familjen annorlunda

Morgonen är inte speciellt tidig (08.00), men eftersom det är semester i några dagar till så är det pjyamas som är kläddesplagget denna morgon.
Telefonen ringer och helt plötsligt har det gått en vecka och vi är nu sex personer istället för fyra.
Ler lite och förundras över hur det är när man lever ett liv av "bytesdagar" och i det att livet går vidare och bjuder på nya möjligheter och nya vägar och nya relationer...så där på morgonen, kommer två små änglar och två personer som jag egentligen aldrig skulle ha visat mig i pyjamas inför. Men vi är en familj...på olika håll men ändå en...våra liv flättas samman, för två små änglars skull och för att livet bjudit oss på spännande livsvägar.

Där sitter vi på golvet i barnens rum...och knyter ihop det som en gång såg annorlunda ut och blir trots att vi inte är ensamma i den situvationen, långt ifrån... så blir vi familjen annorlunda...

Två familjer med ändå en...

Nej vi är inte ideal bilden av vad familj är med mamma, pappa och barn...men kanske är vi alla helare än vi någonsin varit...även om många skulle säga att familjen är trasig...och splittrad...Ja, alla kanske bär vi på sår efter att livet inte blev som vi tänkt oss... men familjen kan ändå vara hel...
och för hoppningsvis har vi alla hittat en väg som kanske passar oss bättre...

Så mitt på golvet, mitt i livet... möts vi som egentligen kanske aldrig skulle ha möts om det inte varit så att två änglar fanns i våra liv...

Ett virrevarv av tankar i höstens höga luft.

Semestern är snart slut och det har blivit höst...
Höst med tanke på luften och att värmen sakta sakta försvinner.
Höst med tanke på att verksamheter i jobbet drar i gång med rakert fart innen jag knappt hunnit sätta min fot på jobbet igen.
Försöker med hjälp av den sköna höstluften stilla mitt stressade sine över allt som borde vara gjort och allt som måste göras... nu och gärna i går.

Längtar till jobbet och alla roliga uppgifter jag har men känner samtidigt oro över hur jag ska orka och hinna.
Struktur och logik har alltid varit mina bästa sidor - under det här året har struktur och logik varit ett svåruppnårligt mål. Svårt att hinna få saker gjorda i tid. Tiden som aldrig tycks räcka och tid som inte ens finns.

Tankar om hur skört livet är har drabbat mig denna sommar. Hur lätt det är att människor sårar varandra, medvetet eller omedvetet. Att det finns människor som är så rädda för konflikter att de förnekar att saker har hänt, bara för att.... Ja jag vet inte??

Ser hur människor inte kan erkänna att de har gjort en annan människa illa....

Funderar på hur svårt jag själv har att erkänna när jag sårat någon, hur nära har jag till att erkänna när jag gjort "fel"? Hur lätt har jag att se att det jag gjorde, fick en effekt jag inte hade räknat med - har jag då mod att stå upp för det. Se det och erkänna det?


Ser hur människor inte vill se, inte vill se att människor blir sårade av hårda ord och förtal. Ser hur människor far vårdslöst med det som är sanningen.

Verklighetens och realitetens syndabekännelse - finns den?

Att inte se i kärlek.
Att inte se sina brister och fel.
Att inte hålla sig till sanningen.

Det är männskligt och det kan vi alla göra

Men att:
Våga se på sig själv och andra i kärlek
Våga erkänna sina brister och fel
Våga hålla sig till sanningen

Det är stort och något vi alla borde sträva efter att göra.

Soppatorsk och begravning

Han var inte speciellet gammal...63år

Han hade sin bänk, som han alltid satt på... han hade alltid sin plats.

Varje möte inledes med samma fråga:

- Hur går bilen? Man ska alltid tanka när det är halv tank...

Denna kommentar pga att jag i någon betraktelse pratat om hur jag fått soppatorsk eftersom jag jag tänkt: lite till kan jag köra, lite till, lite till... Ops!

I går fick jag veta att han lämnat oss, iallafall i den är formen, av kött och blod, här och nu, där blickar kan mötas, där händer kan beröra, och där rösten bär...

Med mig kommer han att vara, varje gång lampan lysser på min bensinmätare kommer jag höra hans röst och åka och tanka, antagligen kommer jag aldrig mera få soppatorsk...

Mitt jobb är personligt. Jag träffar människor som lämnar frön av liv (deras liv)i mitt hjärta... några är gamla, några är unga, några är mitt i mellan och visa av dem dör, visa av dem begraver jag och säger:
- Vi ses, tack för den tiden vi fått här...hoppas att du hör av dig när du är på besök, du som nu är obunden tiden - men jag hoppas att du lämnar oss i frid, må Guds frid lysa över dig. Giv honom/henne och Gud, din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne/honom i Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn.

Tillbaka till tankningen:

Vi behöver oxå tanka oss, med positiv energi och kärlek... när mätaren lysser rött, behöver vi verkligen fylla på.
Så blir vårt liv som en en tur med bilen... vi kanske har ett specielt mål, vi har en karta eller GPS, vi behöver styra, gasa, bromsa, titta i backspegeln då och då... men inte för mycket, då kör vi troligtvis av vägen och glömmer se vad som häder framför oss. Men att köra bil handlar om att vara vaken, uppmärksam - här och nu.
Vi behöver vårda bilen, tanka, fylla på olja osv...

Bilen är vi...
Vägen är livet
Kartan är våra mål och drömmar
GPS är de som gått före oss och nu påkallar vår uppmärksamhet och som får vara våra vägledare genom det liv vi lever...

Så åker vi längst livet, hittar rastplatser...tankar, fyller på spolarvätska...tittar på kartan, kanske kommer vi på att vi ska ta en annan väg...lyssnar till GPS:en som ibland gör oss tacksama... ibland gör oss galna...


Så jag hoppas du kommer på besök lite då och då, medans jag åker på tur i livet...

KONSTstruktivt

Vad är konstruktivt?
Vad är okonstruktivt?
Är ilska okonsrtuktivtr?
Att bli ledsen, är det okunstruktivt?

Ja och nej...

Vi är alla människor och jag tror inte det finns en enda människa som någon gång brister i sin konstruktiva kommunikation...
Jag brister om och om igen...även om jag inte vill det. kommunikation är svårt, till och med när man vill. Att vara sann mot sig själv är svårt, till och med när man vill.

Alla tappar vi humöret.
Alla tappar vi förmnågan att uttrycka vad vi vill säga.
Alla mister vi förmågan att uttrycka och se vad vi egentligen behöver.

När man tappar humöret... måste jag fråga mig varför jag tappar det. Vad är det som egentligen ligger bakom ilskan?

När jag tappar förmågan att uttrycka vad jag vill säga...måste jag fråga mig varför jag tappar det. Vad det är som egentligen ligger bakom den oförmågan?

När jag mister förmågan att se vad jag egentligen behöver...behöver jag stanna upp och ta mig tid att se...

Jag önskar att jag var så själsligt medveten att jag klarade detta i detta nu...tyvärr är jag inte det...
Är en ganksa omogen själ när det gäller att sätta ord på vad jag behöver och vad jag vill...
Att försöka räcker inte...eller?

...oförmåga sårar - mig och andra.
...växtvärken i själen gör ont...


Vad är okonstruktivt?
Att inte se sina behov och inte ha möjlighet att uttycka dem...
Vad är konstruktivt?
Att se sina behov och kunna uttrycka dem...

Vad är okonstruktivt?
Att känna ilska och inte acceptera den och inte se vad som egentligen ligger bakom...
Vad är konstruktivt?
Att känna ilska, acceptera den och se vad som egentligen bakom...

Vad är okontruktivt?
Oliv..
Vad är konstruktivt?
Liv...

Vad är oksonsturktivt?
Rädsla...
Vad är konstruktivt?
Kärlek...

Vill agera i kärlek. Vill agera i liv. Vill våga stanna upp och se. Vill kunna se och uttrycka det min själ behöver och ber om.
Vill agera i kärlek.
Det är en KONST att agera och leva konstruktivt.

Gissa vad??

Jag och en god vän brukar roa oss med att skicka bilder via MMS, bilden tas på ett sådant sätt att det på ett mer eller mindre tydligt sätt går att se vad det egentligen är, antingen är det en närbild eller ett udda föremål, så skickar vi bilden och om man inte kan gissa på en gång får man en rebus eller korta små ledord för att kunna gissa sig till föremålet som finns på bild. Här följer några exempel:









Så kan du gissa vad dessa tre bilder föreställer?


Ibland är livet så, att skärpan är suddig att vi inte ser vad som finns framför oss.
Ibland är vi för nära för att se vad som finns framför oss.
Ibland är föremålet så ovanligt och oväntat att vi inte heller där ser vad som uppenbarar sig framför oss.

Kan kärleken finnas utanför normen?

Majoy som ni hittar på: http://www.kommaut.blogspot.com/ bloggade här om dagen om "Saker som jag slapp som hetro". Bloggen tar upp hur fördomar drabbar oss som lever i ett homosexuellt förhållande. Tänker att hetronormativitet inte bara drabbar homosar, utan även de som aviker från hetronormativiteten. Tex så aviker man från normen om man har fler än tre barn. Även här tittar människor med granskande blick. Är man skilld, Om man är en ny familj/styvfamilj/bonusfamilj... människor granskar och har åsikter.

Vi har alla våra värderingar och uppfattningar och bilder av vad som är rätt och vad som är fel...
En familj man och kvinna lever med ett barn i husvagn = udda eller?
En familj man och kvinna lever i radhus med 8 barn = Udda eller?
En familj kvinna och kvinna lever med barn i lägenhet = Udda eller?
Listan kan göras lång om udda eller inte...
Vad är udda eller inte för dig?

Vad bär vi på för bilder på hur vi ska leva, vad ger oss "samhället" för bilder av hur vi ska vara och göra och leva?

Vad säger hetronormativitetet åt oss vad som är okej...och inte okej?

Nu menar jag inte att alla ni som passerar och lever enligt norm gör fel eller att det är fel... absolut inte - jag gratulerar er...

Vill bara lyfta fram att hetronormativetetn som finns i vårt liv, alldeles nära, vare sig vi är homo, hetro, tjock, smal, storfamilj eller singel....påverkar hur vi ser på varnndra och på oss själva och våra liv.

För att ta ett exempel:
Vad är det som gör att människor som lever i "nybildade familje konstalationer" oftast inte ses som "en riktig familj" om man skulle se det som en familj är det en "trasig familj", här tror jag givetvis att människor som skillt sig har sår och kan känna trasighet, men det behöver väl inte betyda att den nya familjen aoutomatiskt blir trassig eller? Bär vi inta alla människor på sår efter saker som inte blev som vi tänkt?


Hur hanterar vi det som inte är norm?

Hur hanterar vi det som inte är som oss?

Hur hanterar vi att vi inte är som alla andra?

Finns det egentligen någon som lever upp till normen?

Vad är egentligen normen? Vilken är din norm?


Vad/vilka får plats i ditt liv?

Vad/vilka får INTE plats i ditt liv?

Bland radband och hörlurar

Hittade den här bilden i min mobil som jag tog när jag var i Taizé, jag satt i kyrkan, människor samtalade lågmält...
Jag satt mig framför en ikon, satt gregoriansk meditativ musik i öronen, tog radbandet i min hand och lät radbandet röra sig mellan mina fingrar....
Stillhet.
Energi.
Lugn.
Vackert.

Först vilar mina ögon på ikonen, snart sluter jag dom och känner hur ikonen fortsätter att betrakta mig, jag blundar och låter radbandet vila i min hand, samtidigt som jag låter tankar och känslor vandra i mitt hjärta, mage och i min tanke...och när pärlan i frälsarkransen hålls mellan mina fingrar fäster jag en virvlande tanke vid den och fortsätter min meditativa bön...min tacksamhet...





"Timoteus, min vän, mitt råd till dig i ditt sökande efter det mystika här i världen är: lämna bakom dig allt du sett och förstått; allting dina sinnen och din tanke begriper…Då du helt och fullt lämnar dig själv och allt annat bakom dig kommer du att lyftas upp, in i strålen av det gudomliga mörkret som är bortom allt det som är.” - Pseudo-Dionysius



Bild och text hämtad från:
http://www.skolhuset.nu/

Åskväder

Tårarna ligger bakom mina ögon och gör sig i bland påmind om att de finns där bakom genom att en av dem lyckas ta sig fri från sin instängda fängelsehålla...

Ser en bild:
Gråa moln, det blåser upp, åskan drar in över landskapet och ett befriande sommar regn...

Gråa moln av oro täcker himmelen... och bakom molnen tonar ett åskväder upp sig på himmelen... och så helt plötsligt bryter ovädret ut... och när det dragit över kommer det befriande regnet...

Energier, tankar och oro har laddats upp på himmlavalvet, funderingar, frågor, hopp och förtvivlan.

Oro, känslor, tankar studsar på lägenhetens vägar...men så småningom lungnar sig energierna...slutar studsa...eller hittar en väg ut i friheten, genom dörren på balkongen...

Stilla i natten när andetag andas lungt i alla rum...männskliga vackra själar sover lungt i sina sängar...då kommer tårarna och de befriar sig från sin fängeleshålla...

Genom tid och rum

Känner mig ovanligt obloggig... på natten när någon andas tungt, lugnt och tryggt brevid... vaknar orden och ord skrivs i min tanke... vill inte väcka, vill inte gå upp, orkar inte skriva ner orden i min tanke... tänker, skriver i morgon...

...när morgonen kommer har tanken flytt...tänker: typiskt... men samtidigt, om tanken flyr, kanske den inte var så viktig...ändå...


Men tankar är viktiga, oberoende - beroende tar de sig genom tid och rum för att ibland bara flyktigt stanna hos oss och ibland varaktigt gripa tag i vår själ....

Tanken den fria.
Tanken den fria att fritt tolka och förstå.
Tanken som bjuder upp till dans.
Tanken som bjuder på utmaning.

Genom tid och rum färdas den... vi planterar en tanke och den växer till sig... mognar och bär frukt.

Genom tid och rum samlas tankar om stort och smått och delas mellan ung och gammal...

Genom tid och rum färdas mänsklighetens tankar. Minen, drömmar och ideér.

Så ibland försöker jag fånga en flyktig tanke...ibland fångar jag den... ibland låter jag den falla mig ur greppet...ibland märker jag inte ens att den varit på besök.

Livet och vardagen dansar förbi. Flyktigt och varaktigt i en salig blandning oberoende-beroende...
Tanke. Liv. Vardag. Vardagslyx. Tillit. Mod. Hopp. Framtid. Oro. Greppa. Ogreppat. Liv. Tanke. Flyktigt. Varaktigt. Nu.

Liten kille knäpper tavla äter jordgubbar och kysser grodor mitt i livet strax in till kyrkan och himmelen

Liten kille stor kamera...




Detta var motivet, den lilla killen med den stora kameran knäppte:




Jordgubbar sommar och kärlek...dock tycker jag att de ser godare ut än de är...



Sommar och kärlek, kärlek som är vad det är och ger det den visar...

Så jag behöver inte kyssa någon groda...





Men så har vi vår kyrka...organisationen och människor som jobbar i den...



Säger bara:

Himmel!



Himmel som i att se mäktig och oroande ut...
Himmel som i himmel, är det sant?!?
Himmel som i himmel och pankaka...
Himmel som vi vittar om evighet i himelen och en god och rättvis Gud...eller har det bara blivit OCH...???
Himmel som i att tittar inte solen fram??

B som i bild

Har inga ord idag...så här kommer lite bilder....

Livet blir sällan som jag tänkt mig...

Sällan ter sig livet som man tänkt eller planerat...
Sällan ter sig livet så som den bild man målat upp...
Sällan ter sig livet som en dans på rosor...
Sällan ter sig livet nattsvart...
Sällan ter sig livet ohanterbart...

Jag vet att jag ibland (läs ofta) målar upp bilder som ibland krockar med den verklighet som är just verklig och sann och det som verkligen händer och sker...
Jag vet att de bilder jag målar upp ibland slår in...
Jag vet att de bilder jag målar upp ibland inte slår in... men det som händer blir tusen gångar bättre..

Låt oss dela våra drömmar och bilder av livet som inte alltid blir som vi tänkt oss...
Låt oss se på varandra och oss själva i ödmjuket...
Låt oss drömma om livet...
Skapa våra bilder...
men aldrig glöma att livet är det som händer här och nu...även om det inte altid blir som vi tänkt oss...

Livet blir sällan som jag tänkt mig...
...det brukar bli mycket mycket mer...

HetroSEX vs homoSEX

Surfar om kring och läser olika bloggar, debatten om samkönat äktenskap och debatten om pride veckan (som tagit sin början nu i veckan) väcker känslor ord som HomoSEX och homolobbyn florerar och jag undrar i mitt stilla sinne om denna homolobby - vad denna homolobby gör och har för syfte...och om jag kan ansluta mig...

Undrar i mitt stilla sinne varför man måste skriva homoSEX, när man talar om människor som lever i homosexuella förhållande.
Undrar varför det bara ska vara hetroSEX (för att utrycka mig som de som talar så om homosexuella männsikor i negativa ordalag) som ska vara det enda rätta sättet att leva på.

Fastnar på Karin Långström Vinges blogg (http://karinlangstromvinge.blogspot.com/ blogg) och blir beklämmd över de inlägg hon får till sin blogg,spydig och med en stark position av tolkningsföreträde.Där skriver de om "rätta läror" "homosexuallitet = ondska", "Du har fel och förstår inte bättre medans vi har förståt sanningen", "vi har rätt du har fel".
Allt med en otrevlig underton och översittarfasoner. Detta är givetvis min uppfattning av det hela, min tolkning... som inte alls nödvändigtvis behöver vara den rätta...
Karin Långstörm Vinge är en i raden av HBT-vänliga bloggarna vars inlägg fylls med svar från människor som tycker sig besitta sanningen...
Med männsikor som tror sig kunna veta, helt seriöst, vad synd är och att de är de som (gud) har utsett att utfärda dom(arna)...

Du har fel - jag har rätt
Du är synd(ig) - jag dömmer
Du är okristen - Jag är kristen...
Du är homo - jag är hetro...

Kampen mellan homo vs hetro...

Hur kan vi mötas bortanför åsikten och se varandra som människor?
Hur kan vi ställa oss utanför vår egen vilja att ha tolkningsföreträde?
Hur kan vi se varandra som som en nåd istället för ett hot?
Hur kan vi likna honom som säger:
Jag är...

och vad innebär det när Jesus säger det?

Den Gud som reser oss upp och säger:
Var inte rädd...
Allt som ofta i mötet med Gud, blir människor rädda i bibeln... Gud svara alltid:
- Var inte rädd...

I mötet med andra med människor blir vi ibland rädda - är det i själva verket ett möte med Gud själ?

och där Gud säger:
- Var inte rädd...

Favorit i repris

Har bloggat om detta för... men vissa saker går att upprepa hur många gånger som helst, favorit citat, favorit filmer... ja, favoriter helt enkelt...
Så här kommer favorit i repris:

My Redeemer Lives - Team Hoyt

Vissa saker bara berör, går rakt in i livet, själen och kroppen och bosätter sig där... denna historia är en sån sak:

En dag frågar en son sin far: ”Pappa, springer du en maraton med mig?”
Pappan svarar: ”ja” och de springer sin första maraton tillsammans.
En annan dag frågar sonen sin far igen: ”Pappa, springer du en till maraton med mig?” och pappan svarar igen ”ja, min son”, de gör sin andra maraton tillsammans.
En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?”
(4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
Och pappan svarar igen ”Ja”…

Och här kommer videon till denna historia:

http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY


Vackert. Stort. Underbart.

I kostym och Dr Martins

Denna sista arbetsdag innan semestern fick jag återigen ta mig an en ny uppgift, jag fick återigen ställas inför en arbetsuppgift jag tidigare aldrig gjort...

Jag visste att det var en friluftsgudstjänst...med musik inslag...

Någonstans vid vägbeskrivningen anande jag att det verkligen var en frilufsgudstjänst med stort F....

Längre och längre in på krokiga vägar, mindre och mindre blev dem... mer och mer skog...mindre och mindre stugor...

Så kom jag fram... hade fått veta att jag skulle parkera vid skyllten "Vänd plan förbjudet att parkera"

Där tog jag mig ännu en bit ut i naturen...

Där var jag, ensam mitt ute i ingenstans och stod och tittade ut över vattnet...och tänkte:
Är det verkligen här jag ska va?
Men så kom så sakteliga musikerna som skulle medverka...och två församlingsbor och en söt hund...

Ja, jag vet inte vad jag tänkte... När jag åkte ut på friluftsgudstjänst mitt ute i skogen, ute på några klippor i sammets kostym och Dr Martins...

Å ännu mer fel kände jag mig när de sa att de brukade bara vara så att prästen sa några korta ord i början sen spelade de musikerna, medan alla andra grillade...

Å så blev det, de började spela... jag sa några väl valda ord och de spelade lite till och så grillade vi tillsammans...

Ibland känner man sig fel... samtidigt som man kan känna sig helt rätt...

Min upplevelse av att ha en bild av vad det var jag skulle komma till och att bilden inte stämde överens med hur det sedan blev...var oxå de väl valda orden jag valde att prata om, samt att prata om den spruckna krukan som en man bär i sitt vatten ok, till brunnen varje dag på sina axlar, som känner sig oduglig efter som krukan varje dag kommer hem halvfull och den andra krukan full, eftersom den är utan sprickor. Krukan som har en bild av hur en kruka borde vara...hel och inte sprucken...
Det krukan inte ser är att den med sin spruckenhet får dikesrenen att blomstra i full prakt...

Ja de orden och den stilla stunden fick oss att sitta där och grilla vår korv och dela bilder av livet som inte blev som vi tänkt...
Kring elden, mitt i ingenstans fick vi dela liv, dela mänsklig spruckenhet...och för en stund vattna våra själar...

klick, klick, klick!!!

Att fånga en händelse på kort, ett ögonblick blir till en evighet....Själens kort knäpper en rad kort, suddiga som skarpa...ögonblick av glädje, skratt, sorg och tårar... rädsla och nyfikenhet...Klick klick klick...

Minnen fria som en fågel...



Ögonen...själens spegel...eller bara en väldigt söt hund...



Vi bygger i hop våra liv... ibland önskar vi oss ett slott med tinnar och torn, vi föreställer oss det enfärgat, vit, brunt eller grått... men livet bjuder på olika färger på färgskalan, brokigt ter sig vårt liv... vår bild gör att vi inte alltid ser det sprakande färghav livet bjuder på...eller så upplever vi vardagen grå och tråkig, så vi inte heller ser livet färgsprakande tillvaro...



Det här slottet är byggt av min systerson, när några bitar rasade bort skrek han för full hals:
Det är katastrof!!!

Japp, så kan det kännas när livets legobitar, som bygger oss, trillar och inte hamnar där vi tänkt oss... då kan katastrofen kännas nära...
Ja eller när det vi byggt upp raseras framför våra ögon...känsla: Katastrof....


Då behöver vi lyfta blicken, byta fokus, blicka uppåt eller inåt...

Då behöver vi "utsikt"... här är iallafall utsikten från Häggdångers kyrkotorn...

Vissa fördelar får man väl ha när man jobbar som prälle, detta togs i väntan på vigselsamtal en dimmig sommar dag...

Mina vännerboken...

Mina förnam: Jesu Josef Kristusson
Min födelsedag :25 dec för länge sedan
Syskon: Många (men det är en hemlis ;-))
Hårfärg: Röd och gul och vit och svart....
Ögonfärg: Se ovan
Längd: Lagom
Vikt: Ja
Bästisar: De tolv lärjungarna
Min idol är: Johanes döpare
Jag spelar: I en helt annan liga
Idrottsgren jag gillar: Orientering och fiske
Det bästa jag vet: Att gå på vatten
Det värsta jag vet: Fikon trädet
Jag är med i (klubb, förening):Svenska kyrkan
Jag vill bli: Kändis
Älsklingsrätt: Bröd och vin
Bästa årstid: Vintern
Jag vill ha chans på: Maria från Magdala
Övrigt att tillägga: PAX för att sitta fram...


Hos beöket hos några vänner fick jag chansen att fylla i "mina vänner boken" boken innehöll lite andra frågor än dessa som ni ser ovan, men tanken väcktes där på kvällen när vi tillsammans fyllde i svar så som om Jesus skulle ha svarat... ja, enligt oss givetvis... helt oseriöst och inte alls utan någon som helst tro att jag hade någon slags sanning i mina svar...om vad Jesus skulle svara...ja, bara så att ni vet... om någon nu skulle tro att det skulle vara Jesu egna ord...

Älskade syster dotter!

Hon är stor... eller iallafall större...eller äldra vore väl mer korekt uttryck...
Jag blinkade och helt plötsligt var hon inte längre den rödhåriga rulttuta som upptäckte världen med stor nyfikenhet...
Som varje gång det blev reklam avbrott på tv - släppte allt hon hade för händerna och satt sig millimeter nära tv:en och tittade intensivt på vad nu det gavs reklam för... och så fort barnprogramet började igen gav hon sig i väg tillbaka till sin värld...
Hon som alltid pratade med nallar, dockor, bilar, mig och alla runt omkring...
Hon som gömde en limpa i leksaksspisen...för att det skulle vara bra att ha, utifall...
Minnen sveper förbi...
Nu är hon konfirmerad... hon har pojkvän och jag förstår inte vad tiden tog vägen...
men ser att tiden har gjort henne till en underbar och vacker människa. Jag hoppas att livet ska behandla henne väl och att hon alltid skall ha modet att våga följa sitt hjärta...

Tänker på orden hon fick på sitt dop...

Ord av Peter LeMark:

Må du snubbla på dom stenar, jag aldrig själv fick snava på
Så att du sen kan resa dig, och stadigare gå
Du kan aldrig någonsin hindra, alla sorgens fåglars stråk
Men du kan hindra dem att bygga bo, och att flyga lågt
Så må du räcka mörkret handen, säga hej med öppen mun
Så du alltid skönjer smärtan, i varje lycklig stund
För jag älskar dej, jag älskar dej, och ännu ännu mer
Men må du inte stå i skuggan, av den kärlek jag ger dej

Jag ska vänta vid ett vatten, du ska gå vilse, barn
Håll ditt huvud högt, ta din tid
Jag ska vänta vid ett vatten

Du har givits denna vardag, för att längta härifrån
Så försök bekämpa ledan, med din silver-saxofon
Må du möta någon på stigen, som ger dej all sin lojalitet
Och som älskar dej i trohet, för någonting du inte vet

Jag ska vänta vid ett vatten

Lova mej att aldrig lita blint, på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn

Sakta sakta, långsamt älskling...

Att vara männsika är underbart, men inte alltid så lätt... eller att vara en människa som vill leva i sanning och ärlighet till sig själv och sin hjärtas röst...är inta alltid så lätt.

Jag försöker lyssna till orden, viskningarna från mitt hjärtas innersta...

Ingenting bara händer, allt har en orsak, en mening, ett syfte...

Ibland känns det dock som någonting bara händer, grodor hoppar ur munnen, känslor svämmar över och helt plötsligt pockar själen på uppmärksamhet...

Ibland händer det något hos andra... när orden blir grodor som kanske inte alltid är grodor...


Ibland känns det som om själen tiger still...i maggropen känner jag att något skaver, famlande och tafatt försöker jag höra och se...
Famlande och tafat försöker jag sätta ord på det som skaver, famlande och tafat testar jag och säger orden högt, för att se om det är det min själ viskar...

Famlande och tafat blir till övertramp och grodor, missförstånd och mer frågor, mer skav...
Tillit att våga hoppas att efter famlande och tafathet, efter att vågat vila i den skavande smärtsamma känslan...att efter det så läker själen och själen får det den vill ha, själen får det den har viskat efter...Kanske inte idag, kanske inte i morgon...men en dag...

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken kraft vad än som kommer på ...//... som din dag så skall din kraft och vara detta löfta gav han mig"...
Jag vet att jag får det jag behöver, jag kan se i efterhand ett nådensmönster i mitt liv - det gäller bara att ha modet att våga stå kvar...när smärtan gör att nåden glömms bort och själens önskan tycks övermäktig...

Sakta sakta..långsamt älskling... sakta sakta söker jag sanningen, ärligheten, min själsröst, min älskling - min själ.


Lånar Lisa Ekdalhs ord:

Sakta, sakta - långsamt älskling
Sakta, sakta - långsamt älskling

Kom låt oss gå med bara ben
i fuktigt gräs
Att gå så gör människan ren - så gå

Sakta, sakta - långsamt älskling
Sakta, sakta - långsamt älskling

Kom låt oss gå, gå utan skor
Gå här i gräset
Det ger mycket mer än än du tror - så gå

Sakta, sakta - långsamt älskling
Sakta, sakta - långsamt älskling

Om vi la' oss på knä
Om det föll sig så att vi fann
en fyrklöver då önskar jag att vi
alltid får vara nära varann - och gå

Sakta, sakta - långsamt älskling
Sakta, sakta - långsamt älskling

Forsätter låna ord av Lisa Ekdahl:

Lägg din hand på mitt hjärta, kom känn hur det brinner
Trodde du att kärlek är nånting som försvinner
Nej - det som en gång brunnit kan alltid lockas att brinna
Det som en gång funnits i hjärtat kan aldrig försvinna

Så - kom följ med mig
Minns att kärleken är helig i sig

Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats
Jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats

När du vänt för att gå, vänd då tillbaka
Välj inte att neka, välj att bejaka
För det som en gång brunnit kan alltid lockas att brinna
Det som en gång funnits i hjärtat kan aldrig försvinna

Så - kom följ med mig
Minns att kärleken är helig i sig

Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats
Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats

Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats
Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats


En kärlekssång i dubbel bemärkelse
En kärlekssång till sin livskamrat...
En kärleksång till sin livskamrat själen...

Jag vill vara nära dig min själ, lyssna till vad du vill säga mig... Älskade själ, ge mig mod att se bortom mitt försvar, mina rädslor, mina känslominen...
Låt mig aldrig sluta lyssna på våra drömmar...

Blott en dag ett ögonblick i sänder...

I ett lummig litet skogsparti, letar sig solen ner, stigen lockar med sin trolskhet och jag känner lusten att vandra...
Livets stig bjuder i bland på trolsk lumighet, ibland på tätt och snårig skog...



Så längs med stigen hittar vi våra smultronställen, då stannar vi upp och plockar med oss smultronen på strå och bär dem nära våra hjärtan. Bra att ta fram när solen går ner och värmen tycks försvinna. Smultronen bär minnet av solen...smaken, solvarmt sött....





Så fortsätter jag min vandring, upptäcker en hög med vedträd, ser träden runt omkring, ser den utgallrade skogen, som gör det möjligt för liv och växt...tänker på vedträdet, som nu skulle kunna värma skönt i en lägereld en sen sommar kväll...



Å så mitt på björkens vita stam, vandrar en myra...
Världen kan kännas stor och obestiglig... men tänk på myran som stretar och bär, vandrar och lever...undrar om hon känner som jag, när allt känns tungt och ohanterligt...
Vill ändå tro att myran kan påminna mig om något - detta att jag bär på en kraft oändligt mycket större än jag kan förstå...



Livets ögonblick, några sparade på bild, andra i våra hjärtan...
Livets vandring - våra minnen, våra smultronställen...bär vi med oss. Vi gallrar och städar, röjer och vårdar - den skog som är vår själ...

Jag önskar att alla människor ska hitta människor omkring sig, som får dem att växa...utrymmen att våga vara...mod att våga leva...
Att få näring att kunna växa, att kunna blomma...
Att få utrymme att vårda sin trädgård, sin själ, sitt liv...

Insikt

En smärtsam insikt gör sig omöjlig att dölja...
Insikten får mig att krympa, känna uppgivenhet, känna rädsla...

I svallvågorna av att känna sig missförstådd försöker jag hitta fokus. Att inte hitta de rätta orden, att inte få fram det man vill få sagt. Mellan raderna läggs det in ord jag vill säga men inte vågar... mellan raderna läggs det in ord jag inte säger men andra tycker sig höra...
Så infinner sig modet och orden som måste sägas sägs...kan bara hoppas på att orden landar rätt och att tomrummet mellan raderna inte fylls med känslominnen, rädsla och annat smått och gott...

Livet är långt ifrån lätt att leva - men det är ett stort jäkla privilegium.

Insikten känns svår, hård och skrämmande - men inte ohanterbar - just nu gör den bara lite ont...

Tankar snurrar:

Behov
Rädslor
Känslominnen
Drömmar
Mod
Sorg
Tårar
Sanning
Lycka
Skratt
Samspel
Framtid
Historia
Nu

gott och blandat

Finns flera olika blogginlägg denna dag som förtjänar sitt utrymme...

Något som förtjänar ett uttrymme är tex resan neråt till mina nära och kära med mina nära och kära, för att delta på min syster dotters konfirmation.

Några rader ur den nyligen lästa boken är oxå värt att lyfta fram.

En presentation och en lista av filmer och böcker som berör

Något som jag oxå skulle vilja formulera i ord är en kärleks hyllning till kärleken och till livet men oxå oron över när livets bräcklighet får oss att känna oss "liten" i en till synes stor och farlig värld...

Allt detta kommer i blandad ordning... just nu skriver jag i väntan på att älsklingen skall bli klar...och vi ska ge oss i väg och gratta fin vän...så när hon provar kläder färdigt kan det finnas en chans att jag kommer hinna beröra alla ämnen :-)


Några rader ur den bok jag nyligen läst

En av mina absoluta favorit författare är Paulo Coelho, hans böcker har alltid fängslat mig och efter varje läsning är jag uppfylld och lycklig...

"Veronika bestämmer sig för att dö" är den senaste lästa boken av denne författare och det finns ett stycke i boken jag bara älskade.

Boken handlar om Verinika som i enlighet med bokens titel, bestämmer sig för att dö, dock misslyckas hon och hammnar på ett mentalsjukhus, där hon får beskedet att hon endast har några dagar kvar att leva. Tillsynes självklart, kommer hon givetvis på att hon inte vill dö, och mitt i mötet med döden kommer hon på att hon vill leva.

Här kommer en lösryckt kommunikation mellan en av de andra intagna (Mari)på mentalsjukhuset och läkaren (Dr Igor)
Så efter ett långt samtal mellan Dr Igor och Mari, säger Mari:

Är jag botad?

Dr Igor svarar:
Nej. Du är en annorlunda person, som vill vara lik andra. Och det är, enligt mig en allvarlig sjukdom.

Mari:
Är det allvarligt att vara annorlunda?

Dr Igor:
Det är allvarligt att tvinga sig vara lik andra, det framkalar neuroser, psykoser, paranoia. Det är allvarligt att vilja vara som alla andra, det är att göra våld mot naturen.

Något som jag oxå skulle vilja formulera i ord är en kärleks hyllning till kärleken och till livet men oxå oron över när livets bräcklighet får oss att känna oss "liten" i en till synes stor och farlig värld...

I fredags gav jag mig av på en åtta timmars lång resa ner åt landet till mina föräldrar och främst min systerdotters konfirmation (mer om detta senare) just nu vill jag lägga fokus på resan jag gjorde med tre personer jag älskar väldigt mycket, en resa som inte bara var den rent konkreta resan, att vi tog oss från punkt A till punkt B på kartan...
Utan att vi tog oss från punkt A till punkt B i vår själsliga dans denna helg.
Med så mycket kärlek i bröstet och med tanken att "vårt första steg är nog det längsta, men det kan oxå bli det bästa vi gjort". Famnade jag denna helg när jag satt mig i bilen på väg hem igen.
Så med massor i ryggsäcken, massor av spöken, massor av tankar. Massor av framtids drömmar... mitt i resan, mitt i den snåriga skogen, rivna av livets törnebuskar... så blev jag påmind om livets bräcklighet...
om min egen rädsla, om mina tillkortakommanden, om min bräcklighet om andras bräcklighet...
Så i en bråkdel av en sekund kändes livet så galet svårt, kroppen min blev tom och svart. Sorgen famnade min själ och jag trodde aldrig jag skulle resa mig igen...

Men någonstans i orkanens mitt, i orkanens öga, såg jag ljuset och hittade lugnet. Livets bräcklighet, livets alla ärr, skapade det vackraste av de vackraste tavlor och det vackraste av de vackraste bevis på livets oupphörliga kraft.


Resan neråt till mina nära och kära med mina nära och kära, för att delta på min syster dotters konfirmation

Tanken blev svindlande, bildspelet på henne rullades upp med vacker vemodig musik och tanken slog mig så hårt, tänk att den där lilla rulttulta är så stor nu - konfirmerad. Det är ju inte länge sen hon kröp på alla fyra och utforskade världen om kring sig. Fylld av kärlek, oro och vemod över att vi bor så långt i från varandra, oro över att faror lurar i världen... hon lilla rulttultan...hon som man nattat, vagat, bytt blöjor på, pysslat om eksem, plåstrat om skrubbsår, läst godnattsagor för... nu har hon pojkvän, är konfirmerad och flera år äldre än vad jag tror...


En presentation och en lista av filmer och böcker som berör

Som jag nämde innan:
Paulo Coelho

"Veronika bestämmer sig för att dö"
"Alkemisten"
Är två exempel på hans underbar böcker.

Av författaren Leo Buscaglia:
Leva Älska Lära

Eb bok av Maria Ernestam:
Caipirinha med Döden

Filmer:
Dagboken.
Livs verket
Ett litet mirakel - Simon Birch

Ja, det får räcka för nu...

Någonstan i mitten av detta inlägg, blev kärleken klar och vi gav oss iväg, tillställningen var en födelsedag - tänk vad underbart med dagar som vi firar, då vi blev födda - underbart. En underbar kväll blev det oxå :-)

Nu har orden tagit slut..och tankarna snurrar för häftigt och tanken är för trött... även om mer tankar vill landa på den här sidan... men iallafall god natt alla där ute var ni än må befinna er....

Vet egentligen inte vad jag vill skriva denna dag... massor av tankar och känslor far genom min tanke och min kropp. "Post-konfirmations-läger" känslor. Ensamhet. Språkförbistring. Trötthet. Ett minne som inte håller en tanke längre än 30sek. Huvudvärk. Tanken blir dimmig. Känner mig sorgsen. Allt känns så långt borta, jag känner mig långt borta. Rastlöst surfar jag runt...tittar på klockan...läser slött ur min bok...surfar...stirrar med tom blick framför mig. Luften står still i lägenheten...
Längtar bort, längtar hem, längtar...längtar efter vad?

Vad är det som gör att vi människor över huvudtaget kan komminusera?
Vad är det som gör att vi människor kan vara så grymt olika varandra och sen i andra avseenden vara så grymt lika?
Vad är det som gör att våra ord ena dagen förstås och en annan låter som rena rama grekiskan....ja eller att person A försår men person B ser oförstående på en och undrar vilken planet man kommer ifrån...
Ja, eller så är det en själv som står där och inte fattar nått...medans restan av världen fattar allt...

Vad är det som gör att man vissa dagar vill famna världen och dansa så länge benen bär en... medans andra dagar kryper vi sakta och försiktit in och sluter oss i vårt skal och önskar att vi aldrig blivit födda...


Lever du i spänningen mellan att leva med ett glädjefyllt - JA på dina läppar till att leva med ett tungt och dovt - jag orkar inte, på samma läppar...

Lever du i spänningen med att känna att du klarar allt och du har all rätt i världen att existera, till att leva med att känna att utrymmet att misslyckas är lika med noll...

Lever du med spänningen att tro att du kan förändra världen till att känna att världen kör över dig och att du inte har kraft att ens kliva upp ur sängen?

Lever du i spänningen att bubbla i glädje och låta skrattet kling till att känna hur skrattet byts ut i gråt och mörkret sluter sig runt omkring dig...

Lever du i spänning... säg ja, kanske skulle jag känna mig mindre ensam då....

Ibland får jag tunnelsende....det är dumt....



Ibland leker livet...och världen blir till en rolig och spännande lekplats...




Ibland hindrar tätt lövverk min möjlighet att se himmelen...



Ibland skyddar mig lövveket från regnet som faller...



Ibland hinner jag inte få in skärpan....



Ibland känns det verkligen att jag lever...



Ibland ser man bara något som man tycker är vackert...

Blinka lila stjärna där...

Tänk om jag var en stjärna som betraktat världen år efter år, år tionde efter årtionde....skulle jag då vilja lyssa starkt på himmelen då... efter att betrakta livet gång, jordens förstöelse, jordens orättvisor...

Tänker på hur stjärnorna lysser för världen.
Kanske är det för den av mina minsta....barnet som blickar upp på himmelen och saknar sin pappa och mamma som dött i kriget, som blickar på stjärnan och ser det som ett tecken från sina nära och kära.
Kanske är det för flatan, som blir hånad, osynliggjor och förlöjligad, kanske är det för bögen som blir hånad, slagen och förnedrad, som stjärna lysser för där på himmelen.
Kanske är det för de ensama, de utslagna, de som inte har någon plats...de som blir mobbade, osynliggjorda och utstötta. För alla människor som ibland känner sig liten och osynlig och obetydlig - det är för alla dem som sjtärnorna lysser...

...för dig...

och för mig...

Övertygelse

Övertygelse... jag har mina övertygelser...
....och ja jag har minna tvivel.

Tvivel på kyrkan...
Tvivel på mig själv...
Tvivel på min tro...vem Gud är eller kanske inte om Gud finns eller inte, snarare har jag funderingar kring hans Son och kring den bok som påstår sig tala om den Gud som jag förväntas tillhöra.

Tvivlar när människor när deras tro, deras övertygelse, förkrymper, hånar coh skadar andra...
Tvivlar på mig själv när jag med min övertygelse gör likadant.

Övertygelse, tro, tanke, tro övertygande, övertyga någon att tro...

Önskar vi kunde dela tro och tanke, inte mötas för att övertyga utan för att dela och få fördjupad kunskap om livets storhet och skönhet. Om varandras unikhet att se på livet och sin tro...

Önskar jag kunde det

Snigel hus

Farchineras över hur två sängar och två draperier och några täcken kan förvandlas till en snigel...ja eller ett snigel hus.

E:s kommentar när jag sträcker mig efter mobilen som ligger på sängen, bakom draperiet:
- Men sticker du in handen i snigelhuset?

Undrar var min egen fantasi tog vägen någonstans.

Tänker på fantasi och kreativitet, undrar hur jag kan skapa platform för mig och andra att få vara kreativ och få utrymme att använda sin fantasi.

Ser hur min egen kreativitet försvinner i högar av papper och utskick, i livet som i bland rusar på alldeles för fort, livet som oxå är det som bjuder på inspiration, som får min kreativitet att växa.
Ser hur konflikter, missunsamhet och "grus i maskineriet" gör det svårt att vara kreativ.
Ser hur frånvaron att ha någon att bolla sinna tankar med, gör att kreativiteten stilla lysser med sin frånvaro eller iallafall inte är lika blomstrande om det fanns ett bollplank, där på andra sidan....
Ser hur rädsla gör att fantasin inte får leka fritt, ser hur kreativitetn stilla håller sig gömmd i skuggan av oro och rädsla.

Undrar när jag ska se att sängen, täcket och draperiet, är ett snigenhus, med en snigel som är ute på upptäcksfärd.
Undrar när jag ska se att filten på golvet är en båt som åker ut på äventyr på okänt vatten...
Undrar när inspirationen, kreativitetn och fantasin ska få utrymme och undrar hur jag ska kunna städa bort högar av oro, rädsla, trötthet och stress. Undrar när högarna av "måste-ta-tag-i-nu-på-en-gång-högarna" ska minska och inte växa...
Kanska ska sluta undra...
och börja fantisera istället...
eller?

Räkningen har börjat....

Jag har skaffat mig en räknare...känner att det finns en risk att min självkänsla kommer göra att mitt självförtroende dalar...
Kännes ibland märkligt att jag å ena sidan älskar att skriva...men ogillar att läsa...
Dyslektiker som jag är får jag ofta hugg och syrliga kommentarer...när min kunskap om ord och formuleringar inte räcker ända fram...

Undrar om ni där ute som skriver tänker samma som jag: Är det någon som läser? Är det någon som tycker det är intresant?
Undrar on ni tänker som jag: Varför skriver jag... jag skriver om det som är nära, i kroppen just då... ibland känns det som om världen krymper bakom tangenterna... ibland så öppnas en värld och den blir hissnade stor och ogreppbar...

Orden på min sida, en spegling av mitt liv, min tankavärld, mitt tankekosmoz, där jag är kung.

I orden...
Söker jag ibland mening...
Längtar jag ibland efter mening...
Kämpar jag ibland att inte kvävas av det meningslösa...
Känner jag ibland meningen...

Orden, komprimerade, zipade...min värld, komprimerad och zippad...iallfall en del av min världe...nerskrivet på haltande ord...haltande meningsbyggnader och hoppande bokstäver...
Tänker på orden:
Du lägger din skatt i bräckliga lerkärl...
...och tänker...
Ja, jag skriver ju för att jag tycker om det... och det är en skatt i sig. En skatt oxå att våga göra något som man tycker om - även om en dyslektiker inte borde blogga...och räkne mätaren bara är uppe i två...

Barns tankar om präster...

Ur boken "gamla tanter lägger inte ägg - av Mark Levengood och Unni Lindell"

"Det är prästerna som äger kyrkan. Han är där nästan hela dagarna och predikar nästan hela tiden. Då ocg då tar han en paus. Då sätter han sig med benen i kors"
[Hans, 8 år]

"Nästan alla präster är män, men det finns en del kvinnor. De flesta kvinnor vill inte vara präster för det är så tråkigt"
[Viktoria, 7 år]

"Präster gör många saker. Bland annat vara med på födelser och dop och konspiration och begravning. Det går i ett, dygnet runt"
[Christoffer, 8 år]

"Det är tråkigt att vara präst. Han måste gräva ner folk eller steka dem i en ugn"
[Johanna, 6 år]

Människor kan man inte röva...

Tänker på boken som många säkert läst...eller sett filmen...

Boken och filmen som finns i mina tankar är Ronja Rövardotter.

Det är ett speciellt kapitel, en speciell scen som inte vill ge sig av i från min tankebana.

Scenen är när Ronja har skillts från Birk och de går åt varsit håll i Mattisskogen för att ta sig hem efter en dag i skogen...

När Ronja kommer hem så hör hon ljudet av nöjda rövare...
När Mattis ser henne så rusar han fram till henne och lyfter upp henne och triumferande talar han om, vad han fångat med sina egna händer. En huggormsyngel...

...och då ser Ronja, i ett hörn, Birk, bunden till händer och fötter...med blod i pannan...och förtvivlan i blicken.

Då brister det för Ronja.

Och Ronja utbrister:
- Saker och prylar och vad ting som hellst kan man röva, men människor kan man inte röva - då vill jag inte var din dotter mer...och hon slår Mattis i sin förtvivlan...

Berättelsen fortsätter och rövarna bryter upp efter att Lovis kör ut dem...


Saker och vad ting som helst kan man röva, men människor kan man inte röva...

Jag hör orden... och de griper tag i mig...

Tänker på hur ofta vi rövar männsikor... hur vi binder varandra till händer och fötter och föder förtvivlan...

Vi gör oss till tolkningsföreträdare för vår egen sanning, sanningar som i bland rövar och förstör, binder och krymper människor...

Ibland är vi de som bara står tyst brevid, när människor rövas ont i vår närhet...

Ibland blir vi som Ronja - det brister och vi säger ifrån - Människor kan man inte röva - sluta nu...

Helvetets gapet som skilljer de olika rövarbanden åt, de som under olika omständigheter kommer att bo i samma borg...men som delat sig på grund av ett åskväder. Vid det helveteskappet kommer Ronja att hoppa över och Mattis har inte längre någon dotter... men det har Lovis...Ja, ni kanske känner igen berättelsen...

Berättelsen fortsätter och tillslut blir det en bro över helvetesgapet, över den spricka, som skillt de två rövarbanden åt, en bro över det gap, som Ronja tog, när hon sa nej... jag går inte med på att ni rövar människor...Hennes hopp, skapade en bro...
En bro som förenar, försonar och ger möjlighet till växt...

Saker och vad ting som helst kan man röva, men männsikor kan man inte röva...

En vandring i solig sommar stad...

Vi går längst med en sommar solig gata...måsarna sjunger sin skrattretande sång...vi små pratar om stort och smått. Leendet som vittnar om självinsikt sprider sig över hennes ansikte...
Orden träffar mig rakt i hjärtat, landar i magen och jag får en (o)behaglig klump i magen som påminer mig om att man (jag)aldrig blir färdig...
Samtidigt slår mig tanken, finns det något mer fantastiskt att få gå brevid människor och för en liten stund växa tillsammans. Att för en liten stund få ta ett litet steg till, tillsammans och få växa lite lite till...

Är tacksam för alla förtroenden...så tacksam

Respekt!!!!

Jag är inte mor - så jag firades inte igår...
Jag är homo - så jag får inte gifta mig kyrkligt....
Jag är inte hetro - så jag kan aldrig bli familj...eller?

Det slår mig att jag nog aldrig kommer sluta behöva "komma ut"...
Det slår mig att nära och kära oxå får "komma ut" gång på gång...

Utanförskap...
Minoritetsskap...
Rädsla...
Frustation...

Men man behöver inte vara homo för att känna utanförskap eller för att känna att man är minoritet..
Man behöver inte vara homo för att känna sig rädd och frustrerad...

Det räcker att man är tex skilld... eller att pappan (eller mamman) inte finns i livet längre...
Det kan ibland räcka med att man bor i lägenhet så är man udda...
...eller att man har fyra barn... gränsen går där vid tre...tänk bara på bilarna... "familje bilen"... har (oftast) bara fem säten. Ja, jag vet att det finns de med fler sätten... men generalt...
Det kan räcka att man är bonus vuxen, man kommer alltid betraktas som en barnlös...
- Ja, man du har ju inga egna barn.
Ja, det räcker med att vara människa...så kan man känna sig utanför...ensam och oförstådd...

Hur levar man i minoritet?

Hur hittar man människor som man kan känna att man identifierar sig med? När man tappar alla vänner, på grund att man "byter livsstill", att man tappar sitt sociala nätverk bara för att man "kommer ut", hur gör man som männsika då?

Har hört så många livsberättelser om hur männsikor som förlorat sina vänner när de kommit ut...
Vet själv hur jag förlorat vänner när jag "kom ut"...

För alla er som kämpar för att leva det liv ni vill...
För alla er som förlorat något på vägen...när ni sagt ja, till det ni drömmer om...
För alla er som känner er udda...
För alla er som känner er ensama...
För alla er som vågar gå er egen väg...

För alla er -RESPEKT!!!

Liv

Värme... sol...luft...växtlighet...liv...

Jag lapar i mig solen, känner livet växa. Den klarblå himlen får mig att le.
Livets micro och macro kosmos. De fyra årstiderna som vitnar om livets puls. De fyra årstiderna i en människas liv. När livet känns kalt och dovt, när känslor ligger begravda i snö och kyla...så börjar helt plötsligt livet spricka fram och helt plöstligt bjuder skapelsen på liv ett växande liv, där växter och träd spirrar o vittnar om att vi går från död till liv.

Livet, känslor, när trötthet, sorg drar ner oss, vi känner mer kyla och livet känns långt borta... men så helt plötsligt exploderar vi i liv och växt...

I dag är det morsdag - en symbol för livet, en symbol för ursprung...

Ett tack till alla som vill liv...oberoende om ni är mammor...
Ett tack till alla mammor som orkar...
En ödmjuk tanke till alla som inte orkar...
Ett tack till livet som på nytt och på nytt orkar börjar om...
Ett tack till alla de livskraftiga frön som växer sig starka...
Ett tack till dig, som vågar leva...
Ett tack till dig, som vågar försöka...

Orden dansar i mitt huvud

Orden dansar i mitt huvud... vill inte låta sig fångas... Melodin som tankarna dansar till är stundom vemod, stundom glädje... rädsla, oro, sorg och saknad, framtidstro och lycka, intensiv och passionerad kärlek...lugn och harmoni...

Tankarna dansar, virvral i mitt inre... jag låter mig följas med....eller snarare ryckas med...
Sporadisk försöker jag fånga orden... dansa orden i en viss riktinig... från tanke till tangenter ut i rymden...omformulerad i en ny tanke....och kanske in i en annans tanke...
Tankarna far....

Vänner...................................................................................................................................................................................har.................................................................. jag..........................................................................................................................................................................................................................................................................................några?............................familjen.....................saknar jag..................................................................
Vem...............................................................................
..............är...............................familj................................egentligen?
.......................?
..........................................Syster................................. ..................................mormor.................................................................................................brorsan......................................syskonbarn.................................farmor.................................................mamma...................................................pappa........................................relationer..................................hit och ditt................................................................vad.......................vill.................................... jag?
..........................................jobb.............................................vill inte......................................................................
..........................................................älskar mitt...................................................................jobb..............................................................................................
..............................
.................Älskar Henne med stort J så mycket!! ....................
.................................................................................

..................................................Begravning jobb och så
nära................................................................................................................rastlös .........................................................uttråkad

............................vad ....................................................

.............................................vill ...................................

.............................jag?....................................................

vad.........................................................
............................................. orkar .......................
............................................................................ jag?



Jag tappar takten... men ändå är dansen ljuvlig.

Orden fortsätter dansa som tonerna på ett blad, tangenterna blir rytmmen i min musik...
Tänker; jag behöver paus, annars kommer jag inte höra musiken....

Så går en dag ur ditt liv och kommer aldrig åter....

Måndag:

Vaknar...
Snozar...
Önskar jag fick sova längre...
Går upp...
Gör morgon rutin...
Skjusar kärleken förbi jobbet...
Åker själv till jobbet...
Jobbar...
Inser att jag inte hinnner med hälften av vad jag borde...
Fortsätter jobba...
Kommer hem...
Lagar mat...
Plockar...
Vi bloggar...
Vi sommnar...
och så var den dagen slut och den kommer inte åter...
eller gör den det...


Tisdag:

Vaknar...
Snozar...
Önskar jag fick sova längre...
Går upp...
Gör morgon rutin...
Skjusar kärleken förbi jobbet...
Åker själv till jobbet...
Jobbar...
Inser att jag inte hinnner med hälften av vad jag borde...
Fortsätter jobba...
Kommer hem...
Lagar mat...
Plockar...
Vi bloggar...
Vi sommnar...
och så var den dagen slut och den kommer inte åter...
eller gör den det...

Onsdag:

Vaknar...
Snozar...
Önskar jag fick sova längre...
Går upp...
Gör morgon rutin...
Skjusar kärleken förbi jobbet...
Åker själv till jobbet...
Jobbar...
Inser att jag inte hinnner med hälften av vad jag borde...
tar en kort paus på dagen...
Kommer hem...
åker och jobbar igen...
Kommer hem...
Plockar...
Vi bloggar...
Vi sommnar...
och så var den dagen slut och den kommer inte åter...
eller gör den det...

Torsdag:

Vaknar...
Snozar...
Önskar jag fick sova längre...
Går upp...
Gör morgon rutin...
Skjusar kärleken förbi jobbet...
Åker själv till jobbet...
Jobbar...
Inser att jag inte hinnner med hälften av vad jag borde...
Fortsätter jobba...
Kommer hem...
Vi lagar mat...
Plockar...
Vi bloggar...
Vi sommnar...
och så var den dagen slut och den kommer inte åter...
eller gör den det...

Ja.. jag skulle kunna fortsätta så här veckan ut... för det är i stort sett hur varanan vecka ser ut...
De andra veckorna är jag inte i just nu... så de försvinner i pereferin...märker bara hur mycket de har fattats mig när vi åter igen är alla....

15.45 då somnade hon stilla....

Nu har hon kommit hem... Gud har kallat hem en av sina änglar...

"Du kommer aldrig mer tillbaka
och ingen vet vart du gått
Så gärna skulle jag velat resa
dit du farit, om jag förmått
Att ge dig någonting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
och visa dig vart du ska gå

Där på andra sidan
Där på andra sidan
Ditt jag inte kan gå"

Jag behöver inte vissa dig vägen mormor... det är nog du som kommer få vissa mig vägen när min tid kommer...där på andra sidan...

Hoppas du har försonats med morfar...och alla andra du har haft omkring dig...som gått bort, till andra sidan...som du har saknat och längtat till...

Du har längtat...hem till Gud...

Minns hur jag skämdes så när du var med i kyrkan... du sjöng så högt...alla hörde dig, din röst överöstade alla...sen kom jag att sakna det, när rösten din inte bar längre...då saknade jag den där gälla, klara, lugna rösten som bar över allt... men som oxå bar en tro...som bar allt. Din tro har burit mig många gånger... vetskapen om din bön för mig... har fått mig att fortsätta...
Tror att du sjunger där uppe med änglarna...ja, jag annar att du gör det...kan se det framför mig...

Ja, du kommer fattas mig mormor... men vi ses....
och när vårregnet faller och sommarkvällssolen värmer min hud...och vinden smeker mig ömt... är det du som gör mig påmind om att du finns mitt ibland oss...
Med din värme...

Vi ses mormor, där på andra sidan och tills vi gör det... vill jag var en fågel som ger mig själv åt vindarna

Vi ses mormor...

Med risk att jag går händelserna i förväg....

Med riska att jag går händelsen i förväg... men när jag hörde att mormor var sjuk poppade den här låten upp i min tanke och har inte lämnat mig sen dess...
Så det här är till dig mormor och när du än beslutar dig att ta dig till andra sidan...så vet jag att jag inte behöver vissa dig vägen...det fixar du själv...


Du kommer aldrig mer tillbaka
och ingen vet vart du gått
Så gärna skulle jag velat resa
dit du farit, om jag förmått
Att ge dig någonting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
och visa dig vart du ska gå

Där på andra sidan
Där på andra sidan
Ditt jag inte kan gå

När du går där på saliga ängar
För dom är saliga det vill jag tro
Kan du höra mig då när jag sjunger?
Där du vilar i sorlöst bo.
Jag vill ge dig nånting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
och vissa dig vart du ska gå.

Där på andra sidan
Där på andra sidan
Ditt jag inte kan gå.

Om jag var en fågel
skulle jag flyga högt över taken
Lämna marken, lämna träden
Och ge mig själv åt viderna

Ja, om jag var en fågel
skulle jag flyga längst dina stränder
Vara vågen i din bräning
Vara fågeln i ditt bröst.

Där på andra sidan
Där på andra sidan
Ditt jag inte kan gå...

[Sofia Karlsson -På andra sidan]