Livets stig bjuder i bland på trolsk lumighet, ibland på tätt och snårig skog...
Så längs med stigen hittar vi våra smultronställen, då stannar vi upp och plockar med oss smultronen på strå och bär dem nära våra hjärtan. Bra att ta fram när solen går ner och värmen tycks försvinna. Smultronen bär minnet av solen...smaken, solvarmt sött....
Så fortsätter jag min vandring, upptäcker en hög med vedträd, ser träden runt omkring, ser den utgallrade skogen, som gör det möjligt för liv och växt...tänker på vedträdet, som nu skulle kunna värma skönt i en lägereld en sen sommar kväll...
Å så mitt på björkens vita stam, vandrar en myra...
Världen kan kännas stor och obestiglig... men tänk på myran som stretar och bär, vandrar och lever...undrar om hon känner som jag, när allt känns tungt och ohanterligt...
Vill ändå tro att myran kan påminna mig om något - detta att jag bär på en kraft oändligt mycket större än jag kan förstå...
Livets ögonblick, några sparade på bild, andra i våra hjärtan...
Livets vandring - våra minnen, våra smultronställen...bär vi med oss. Vi gallrar och städar, röjer och vårdar - den skog som är vår själ...
Jag önskar att alla människor ska hitta människor omkring sig, som får dem att växa...utrymmen att våga vara...mod att våga leva...
Att få näring att kunna växa, att kunna blomma...
Att få utrymme att vårda sin trädgård, sin själ, sitt liv...
2 kommentarer:
Härliga bilder, en härlig vandring, så skönt det var att följa den.
Insiktsfullt och fint. Tack!
Skicka en kommentar