Vet egentligen inte vad jag vill skriva denna dag... massor av tankar och känslor far genom min tanke och min kropp. "Post-konfirmations-läger" känslor. Ensamhet. Språkförbistring. Trötthet. Ett minne som inte håller en tanke längre än 30sek. Huvudvärk. Tanken blir dimmig. Känner mig sorgsen. Allt känns så långt borta, jag känner mig långt borta. Rastlöst surfar jag runt...tittar på klockan...läser slött ur min bok...surfar...stirrar med tom blick framför mig. Luften står still i lägenheten...
Längtar bort, längtar hem, längtar...längtar efter vad?

Vad är det som gör att vi människor över huvudtaget kan komminusera?
Vad är det som gör att vi människor kan vara så grymt olika varandra och sen i andra avseenden vara så grymt lika?
Vad är det som gör att våra ord ena dagen förstås och en annan låter som rena rama grekiskan....ja eller att person A försår men person B ser oförstående på en och undrar vilken planet man kommer ifrån...
Ja, eller så är det en själv som står där och inte fattar nått...medans restan av världen fattar allt...

Vad är det som gör att man vissa dagar vill famna världen och dansa så länge benen bär en... medans andra dagar kryper vi sakta och försiktit in och sluter oss i vårt skal och önskar att vi aldrig blivit födda...


Lever du i spänningen mellan att leva med ett glädjefyllt - JA på dina läppar till att leva med ett tungt och dovt - jag orkar inte, på samma läppar...

Lever du i spänningen med att känna att du klarar allt och du har all rätt i världen att existera, till att leva med att känna att utrymmet att misslyckas är lika med noll...

Lever du med spänningen att tro att du kan förändra världen till att känna att världen kör över dig och att du inte har kraft att ens kliva upp ur sängen?

Lever du i spänningen att bubbla i glädje och låta skrattet kling till att känna hur skrattet byts ut i gråt och mörkret sluter sig runt omkring dig...

Lever du i spänning... säg ja, kanske skulle jag känna mig mindre ensam då....