Livet rimmar ostämmt ibland

Jaga, saga, laga...
Orka, tårka, tår...
Oro, solo, jorå...
Glädje, fjäder, ärde...
Sorg, torg...
Sanning, andning...
Minne, sinne...

Tack...

För blommorna...i regnbågens alla färger är dom...tulpanerna som jag fick av min älskling...

...vackra saker som ges till mig, tulpaner, förtroende, varma och kärleksfulla ord och en beröring full av ömhet...

Tacksamhet.

Tacksamhet för allt som får finnas mellan oss...

Rädsla när våra känslor krockar...

Tacksamhet över att även det får finnas och få plats...

En enorm tacksamhet helt enkelt.

Ord

Ibland så sägs ord som får oss att växa...
Ibland så sägs ord som får oss att krympa...
Rakt in i själen studsar orden och där lever de om och skapar reda eller oreda...

De ord som skapar reda, är de som fylls med kärlek och omsorg, kärlek och värme..
De får studsa och dansa i själen...
De får läka och göra gott...

Ord bygger upp...
Ord river ner...
Ord tolkas...
Ord sägs varje dag...
Ord...

Vad säger våra ord?
Vad fyller vi våra ord med?

Avstånd

Avstånd. Tillstånd. Plats. Märkliga ting.
Visst är det märkligt med avstånd. Att människor som är så långt borta kan kännas så nära. Att människor som är så nära kan kännas så långt borta. Att ens känsla och upplevelse inte alls stämmer överens med verkliga verkligheten. Som när ett ett barn eller jag själv för den delen upplever att det inte finns plats i soffan (och visst vissa dagar är den nästan full) men verkligheten vissar en helt annan verklighet.
Eller som tiden...
Ibland upplever vi tiden som att den går sååååååå låååångsamt men i en annan stund upplevs den vara slut så snabbt, vi blinkar o tiden är över - och ända har båda tillfällena bjudit på en timme.
Eller som när man tänker på någon...
...skickar ett sms och samtidigt när man skickar det så får man ett, från den man just tänkt på...
Eller som när man går på stan och tänker "hmmm undrar hur det är med X.... och helt plötsligt så springer man på varandra på stan...

Livets verklighet, att vi uppfattar saker olika, beroende på vem vi är, var vi är, vilket humör vi har, vilken position vi har...men känslan är vår verklighet...
Vår upplevda verklighet...är kanske:
Att det inte finns plats i soffan när två personer ligger där, fast det egentligen brukar sitta sju...
Att det bara gått en timme, även om det känns som tre.
Att det faktiskt gått en timme, även om det känns som fem minuter.

Eller vem vet om det har gått en timme - vad vet jag om egentligen om vad en timme är?
Eller sitte det verkligen bara två i soffan...eller? Sitter det männsikor där som vi inte ser...
Eller är det bara Fru Utanför eller Fru Svartsjuk som tar plats i soffan i våra känslor?

Plats - som en fysisk position.
Plats - som ett uttryck för utrymme.
Utrymme - fack.
Utrymme - Offentligt rum.
Utrymme - kaj, ett plant utrymme för en båt att lägga till...
Utrymme - Vakuum. (ett utrymme som inte innehåller någon materia alls.)
Utrymme - Mitt
Utrymme - Ditt

Ibland så stämmer min fysiska position inte överens med min tanke/känsla, vad jag önskar för utrymme. Ibland blir jag plaserad i fack och gör lika dant med andra. Jag "facketeras" in i ett visst utrymme och jag "facketerar" in andra i utrymmen.
Jag lever och rör mig tillsammans med andra, i mer eller mindra offentliga rum och vi ger och tar olika utrymme i det rummet.
Ibland behöver vi en kaj, ett plant uttrymme för att kunna lägga till eller lasta på och av.
I bland saknar vi - då uppstår vakuum. Ibland behöver vi vakuum.

Allt i samspel med mitt och ditt.

Varför tar sig vissa männsikor rätten att säga att just deras tolkning och uppfattning är den rätta...
Ja, det är ju egentligen inte konstigt att tänka att det man själv tror är det rätta...ja det vore ju konstigt annars...att inte tro på sin egen uppfattning (eller ja det händer väl oxå ibland)... att man säger en sak som man kanske inte tror på eller säger en sak som man tror på och sen ändrar sig...
...fort...kan det gå...för mig... med att säga ja för fort...eller nej oxå för den delen...
Men tillbaka till att man tror att ens egen tolkning/uppfattning är den rätta - det är ju okej (o ganska självklart) problemet är när man tror att ens tolkning/uppfattnig är DEN ENDA RÄTTA.
M den stora frågar så självklart - varför tror de att deras tolkning är den sanna...
Ja vad är det som gör att människor tror att deras tro är den enda rätta...och ännu mer att de uttrycker det på olika sätt och vis...

... Minns en rad övergrepp, ja jag vill kalla det övergrepp efter som min själ blivit skadad och märkt, efter som jag ofta tänkt - det är mig det är fel på jag känner mig kränkt...efter som människor tagit sig rätten och säga "Jag har rätt och du har fel..." till mig...
De kommentera saker som helt klart ger uttryck för ett förtryck...
Som att tex säga:
- Jaaa, jag säger bara om dessa homosexuella...tviii och spotta i koppen... (verkligen konkret, spottat i koppen, när vi suttit och fikat tillsammans, bara för att ge uttryck för sin avsky)
- Eller säga till mig: jag har bett för dig så du ska bli frisk... eller ännu bättre...
- Jesus säger att du kommer brinna i helvetet...

Ja, vad är det som gör att vissa människor tror att deras sanning är den enda rätta...?
och hur möter jag dem - kärleksfullt och med respekt...ska jag möta dem med kärlek och respekt?!

Hittar inga ord för vad jag vill uttrycka här i dag...
Jo nio ord vill jag uttrycka:
- Tack älskling för att du står vid min sida.

Frustrerad. Ledsen.

Ibland mörknar allt... å jag gråter som ett barn...

Om och om igen...

Föräldraskapet när man inte är förälder...vuxenskapet med alla dess krokiga turer i att hitta en väg att vägleda små och stora människor i ens alldeles direkta närhet...

....blev påmind om att relationen till små människor, gång på gång måste befästas och bekräftas...
...blev påmind om att gränser, gång på gång måste befästas och bekräftas...
...blev påmind om att kampen kan göra riktigt ont...
...blev påmind om att det är svårt med balanserandekärleksfulltgränsochrelationsbekräftandeochbefästande....

Svårt.

Dagens...

Dagens tanke: Varför ska livet vara så svårt?
Dagens sammanfattning: Livet. Svårt.
Dagens sanning: Livet har kännts lite svårt idag.
Dagens visdomsord: När livet är svårt - Tänk varma tankar.
Dagens siffra: 10...9...8...7...6...5...4...3...2...1...0 Puhhhhh!
Dagens önskan 1: Tålamod.
Dagens önskan 2: En kram.
Dagens att göra lista: Gråta.
Dagens ros: Till min älskling. Till mitt hjärta. Till min livskamrat.

Sinnesro bönen

Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Gud ge mig blick att se kärleken runt omkring mig
Mod att ge kärlek där den inte finns.
och förstånd att inse att jag gör tillräckligt...

Bakom jobb, barn, städning, bloggande, surfande och en massa, massa annat skymtar jag min älskling...då och då möts våra blickar...och ett kärleksfullt leende utbytts...
...det är de stunderna jag grabbar tag i...då våra blickar är ofukuserad...leendet lite trött...
...det är de studnerna som är värda att minas...
...så i den känslomässiga baksmällan...av livet som drabbar och oron till människor som jag bär nära mitt hjärta...ligger jag och hör viden vina utanför...hör M den yngre och M den stora kommentera teckningen som ritas på en dator...
...S tittar in och kramandes Heffa klumpen stannar upp en stund vid fotändan av vår säng...
E och mellan M är med kompisar...

Dagen känns tyst och dåv, dämpad på något viss....
Det är en märklig känsla, just den att jag är världens lyckligaste och ändå känner jag mig lite sorgsen...det att glädjen och sorgen går så nära varandra...
Liksom att motsvarigheten till kärlek inte är hat - utan likgiltighet...
Likasom att motsvarigheten till glädje inte är sorg - utan likgiltighet...

Men längtar efter lite fri sikt, men är glad att jag inte känner mig likgiltig :-)

Exodus...uttåget...
Moses för sitt folk, på vandring från förtryck och fångenskap...flera gånger försöker de ge sig i väg...
Gud kallar Moses, men han känner sig liten till uppgiften...och visst kan man förstå honom, han ska tala för sitt folk...han som stammar och har det jätte svårt att "tala" för sig, men Gud säger... din bror Aron...
Så... gång på försöker de ge sig i väg, Mose och Aron möter Farao...han lovar och brytter löfte gång på gång...
Men så ger de sig iväg... och de kommer till röda havet... där är det stopp och återigen, ångrar sig farao i sitt löfte om att de ska få ge sig iväg...
Moses blir uppmanad att sätta sin vandringstav i vattnet...och i och med det så delar sig vattnet...och skapar en gång rakt igenom havet...och genom röda havet vandrar de...
Efter kommer faraos soldater, och nu följer en ganska markaber del av berättelsen, det röda salta havet som tidigare delat sig sluter nu sig om soldaterna...
...medans israeliterna har tagit sig igenom till andra sidan...

Denna berättelse har alltid påmint mig om vår kamp att göra upp med det som är destruktivt i vårt liv, det som förtrycker oss...att vi ibland, gång på gång måste försöka ta oss i från det som gör oss ont...ibland är det vi själva som hindrar oss att gå vidare...ibland är det andra - oberoende vilken "farao" vi möter så får vi ibland försöka gång på gång innan vi lyckas ge oss i väg...
Ibland känner vi oss för små att klara vårt liv...men då har vi våra systrar och bröder, som vandrar brevid oss...
Och när vi kommer till den punkten, då vi tar oss igenom röda havet, som här får vara en symbol för vår sorg och våra tårar...så kommer det en punt där vi tar oss i genom tårarna hav och kommer över på andra sidan, får soldaterna vara en symbol för det som förkrymper och förtrycker oss...
Men berätelsen slutar ju inte där... i 40 år vandrar de i öknen...innan de når sitt förlovade land...det är inte alltid som man efter tårarna, når sitt förlovada land... sin befrielse....
Men en dag... så når vi det......och då menar jag inte att det förlovade landet är himmelen...utan... då vi finner försoning i våra liv här och nu......tänker att vår exodus, vår utvandrig, vår vandring genom tårarnas hav... sker gång på gång, flera gånger, genom vårt liv...

Vad är ditt "farao"?

Vad vill du bli befiad ifrån?

Vad vill du lämna bakom dig?

Någonatans på vägen från jobbet till hem, kom Farbror Borde på besök.... som ett brev på posten kommer han på besök, dagen innan de älskade små tjejerna kommer hem...

Jag detta med att leva så...
Ibland är vi sju...
Ibland är vi sex...
Ibland är vi fyra...
.... är ibland svårt...
När små tjejerna inte är här, saknar man dom så det gör ont i kroppen... deras tomma sängar vittnar om att något fattas att något inte är rätt...och så kommer dagen innan de kommer...
Hej, Farbror Borde...
...hans besök lämnar spår av oro, rastlöshet...och logestik-hjärnan öker automatiskt med tio steg...

När jag stiger innanför dörren och snubblar mig fram på skor och väskor, följer han mig tätt i häll...och följer mig in i köket...där jag kan skymta diskbänken bakom ett Mount Everest av disk...knackar Farbor Borde på axeln o kräver min uppmärksamhet...
Jag tar ett djupt andetag och säger:
Farbror Borde, du kommer faktiskt lite olämpligt...har inte tid med dig nu... jag vill äta, sen vill jag vika tvätten, hämta S och bara ta det lugnt...när jag sagt det innfiner sig en befriande känsla...
Jag sätter mig och äter...alldeles ensam sitter jag vid bordet...språkar lite strött med damråttorna...

Tar mig stilla ann tvätten som får mig att sakna dem ännu mer... kärkeksfullt viker jag de små tröjorna, nattlinen och pjamas...känner saknaden...
Hör hur telefonen ringer... det är farbror Borde igen...jag låter det ringa...

Lägenheten är tyst, märkligt tyst... Tomt. Ensamt. Konstigt.
...då bryts tystnaden... äntligen hör jag de välbekanta steg i trappan... ett av barnen är hemma...puuh!
Nedräkningen har börjat...snart är det dags att hämta barn nummer två...M den stora är på väg...senare i kväll ska jag hämta älsklingen och i morgon hoppas jag att vi är fulltaliga...

Så där vid foten av Mount Everest och mitt i hinderbanan i hallen och mitt i de släktforskande damråttorna...växer kärleken över dem jag har priviligiet att dela mitt liv med och helt plötsligt slår det mig att jag äntligen har fått det jag alltid drömt om... en familj och en människa som jag kan dela (familje)livet med, i kärlek, skratt, allvar och öppenhet och mycket mycket mer...

Ta vara på människors potential men inte binda upp sig på dem.
Att bejaka men inte befästa.

Tankar som har väckts hos mig, med tanken på att jag jobbar mycket tillsammans med frivilliga och mycket av det jag gör, är beroende av de frivilliga. Det är oftas även de som kommer med visioner som vi tillsammans försöker ro i land...
Ja, ibland går det riktigt bra, andra gånger är det riktigt tungrott...
Att ta vara på de frivilligas insatser, men inte binda upp sig på dem... att bygga en verksamhet, trådsmalt balanserande på personer och funktioner...
Jag vill ju inte att min församling ska försvinna...bara för att en person försvinner/dör... jag vill att funktionen personer har, ska kunna föras vidare...samtidigt får inte församlingen bara vara en rad funktioner...då tror jag den blir livlös, tom och utan mening...
...men alldelses för skör om det bara är personer...som hela verksamheten vilar på...
Så är det kanske just det som är den innersta kärnan att vara församling - att leva med bräckligheten att vi kan falla...utan varandra faller vi...slutar vi existera...
...och runt om kring oss skapar vi skyddsnätt, strukturer och funktioner... för att livet ska gå lite lättare...för vi vill inte falla...

Att bejaka men inte befästa... i jobbet möter jag även visioner som mer eller mindre är totalt omöjliga att genomföra. Att förhålla sig till människor (och sig själ) på ett sådant sätt att bejaka det som sägs, bekräfta...men inte befästa...
Att inte ta död på någon annans skapar glöd...Men inte heller tända massa eldar som vi sen inte orkar hålla liv i... eller att bränna vårt ljus i båda ändar...

Så även när männsikor kommer med åsikter om ditten och datten om personer hit och dit...att lyssna, höra men inte befästa...Alltså säga:
- Ja, så gör vi eller
- Ja, så är hon/han...

En balansgång helt klart...

Bejaka. Bekräfta. Befästa.
Vad är vad...egentligen...

Jag har blivit med artonåring...

...I mitt liv har det kommit in en underbar människa som då och då, sover i sängen som egentligen är anpassad för en liten...
Då och då, sover hon i en säng, som egentligen är anpassad att sitta i...dvs TV-soffan...

Hennes närvaro förgyller...hennes kärlek och hjärta är stort...
Vardagslivet pågår, med matlagning, tjat och plock... och slappande i soffan, framför tv:en eller framför datorn...
Detta blandas med samtal som berör på djupet, livsberättelser som delas...fnittrer, sorg, skratt och liv...

Så självklart finns hon där...
Så självklart finns vi där...
Så självklart finns vi där, tillsammans...

Jag har blivit med artonåring...
Jag har blivit med familj...

I delande av vardagsliv är vi är sju stycken...
ibland är vi sex...
ibland är vi fyra....

Jag har blivit med familj....

...tacksam...

Vad är det som får männsikor...

Vad är det som får männsikor att säga att Gud tycker det är fel med (utlevd) homosexuallitet och i samma andetag säger:
Gud har sagt åt mig att jag ska vara pappa till dig o din partners barn (detta var hundra år sedan, men ändå minns jag hans ord så tydligt)

Tänker: Gud älskar mig precis som jag är... därför bestämmer jag sjäv och endast jag över min kropp, sexuallitet...och ev barnaföddande...

Vad är det som får en hetrosexuell man att säga:
- Det är väl inte de homosexuella som vill gifta sig, det är väl bara något som någon biskop kommit på....
...jag har aldrig fått förfrågan om att välsigna ett partnerskap...

Jag tittar på den medelålders, korrekte, vite mannen framför mig och tänker: Undrar varför?

Vad är det som får människor att säga att jag är otydlig, när jag säger att jag tycker att homosexualltiet inte är fel och att homo-bi och trans har samma rättigheter...

Tänker: Fachinerande att en annan åsikt är lika med otydlighet.

Vad är det som får människor att ta sig rätten att stanna mig i student korridoren och ha förbön för mig, för att jag ska bli frisk från min sexuallitet...

Tänker: Övergrepp.

Vad är det som får människor att säga att jag är feg och inte vågar komma ut som flata, när jag säger att jag är bi eller queer.

Tänke: Vad fan vet du om mitt liv?

Vad är det som får människor att säga att jag fallit för den "hetrosexuellanorm fällan"...när jag vill leva ett vad de skulla kalla "ett svensson liv"

Tänker: Vad är det för fel att leva med sin kärlek, med barn, vardagsliv, läxläsning, korv och mos och sommarstuga...
Att gå på queer föreläsning, supa sig ful och flyktigt knulla - är det verkligen det som är måttet på att vara queer? Måttet på ett reflekterat liv?

Ja, vad är det som får människor att göra massa saker - ja, vad är det som får mig att göra massa saker?
...ja, vad är det....

Aldrig ska jag sluta älska dig...

Jag vet att jag inte är nå'n skönhet eller så
Om du lämnar mig kan jag det väl förstå
För vad har jag att ge dig som ingen annan har
Jag är ingen särskild men's du är underbar

Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är här för dig
Ge inte upp

Livet är en gåta
Du är gåtans svar
Allt annat må försvinna om du blott stannar kvar
För också när jag tvivlar det känns som allt är slut
Jag sjunker ner i hjälplöshet och inte hittar ut

Aldrig ska jag sluta
När jag klantar mig
När jag sviker dig
När jag sabbar och förstör
Var kvar ändå
Tro för oss två
För du vet jag än gör
Ja, vad jag än gör.

Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är här för dig
Älska mig då

[Aldrig ska jag sluta älska dig - Jonas Gardell]


Jag sjunker ner i hjälplöshet och kan inte hitta ut...

Ibland blir jag svart... svartsjuk...sjuk av svart...jag ser inte färgerna, nyanserna...kärleken...
Hjälplös famlar jag och försöker hitta ut ur mörkret...tankarna växer, tar helt ny oväntad form...som om natten när stolen blir till ett monster och lampan i hörnet ett toll...

Ibland, oftast, hjälper det med något så konkret som en dusch...
Alla svarta tankar...
Alla orationella tankar...
Alla rädda tankar...

...spolas ner i avloppet....

....befriad...

...befriande...

Ibland är det svårt att komma ihåg att duschen hjälper... när jag sjunkit ner i hjälplösheten...är det så svårt att se att befrielsen och lösningen är så nära i något så enkelt som en - dusch...

Så tar jag mig upp...
...in i duschen...
...svartan ner i avloppet...

...befriad...
...befrielse...
...befriande...

Tanken får tillbaka skärpan... färgerna blir tydilga och kärleken blir synlig igen...

Inom växer sången....

Så när jag klantar mig...(säger grodor, missförstå o tolkar dig negativt)
och jag sviker dig...(får svarta tankar, tilliten sviktar o jag får ideér)
när jag sabbar och förstör...(när rädslan hindrar...)

Bli kvar hos mig...(du är mitt allt, min glädje, min lycka)
tro för oss två...
för du vet vad jag än gör....

Aldrig ska jag sluta älska dig...(glöm aldrig det)
du är allt jag har och allt jag ber om...(tack)
Aldrig ska jag sluta älska dig....

Avskärmat

Ja, så lever vi våra liv, med datorn i knät och uppdaterar oss om nära och kära på skärmen...
Ordet "att skärma av" - får helt plötsligt ett annat djup och innebörd....
Avsärmad var dagens ord...
...känns ibland som om världen har avskärmats mig och jag den...

Men man kan ju alltid uppdatera sig om människors liv på deras bloggarna... det är ju inte helt avskärmat...även om det ibland känns så...
...åsså sitter jag här, med datorn i knät och kan inget annan, än att avskärma mig...eller vill kanske inget annat - kan, kan jag ju om jag bara vill...

...Öppna dörren och fråga:
- Hallå, är det någon där? Hallå...?

Undrar var är alla?
Jaha ni är på facebook....

Jag gillar verkligen min nya dator...
Jag gillar verkigen bloggandet av alla de slag, skrivandet, läsandet - uppdateringen...
Jag gillar verkligen facebook...
Men det känns lite ensamt och tomt ibland...

Å så fortsätter jag blogga, fylla i status och göra quiz...
...och trivs egentligen ganska bra med livet...

Föreställe er en film som lila huset på prärien...
Ja eller kanske inte...kommer ni i håg serien? Ja, ni som inte kommer i håg den eftersom ni är födda på 80-talet, 90-talet...Googla!

Men iallafall, tänk er en film...(skit i lila huset på prärien) stämningen är glad, lycklig, fylld av kärlek, ståkorkestern spelar...musiken ökar känslan av välbefinande är perfekt...man kan nästan lyft från soffan där man sitter...och kan nästan vilja hoppa in i tv rutan...
...åsså helt plötsligt, får DVD spat och hackar hysteriskt framåt...
(eller som när nålen på gramofonskivan hastigt dras bort....hastigt och utan förvarnning. Drrrichhhhhiiiiiis, ljudet skrapar och tjuter och blir tyst)

Allt vänder, allt blir tyst....känslan i kroppen... nej...inte nu... vad hände?


Ja, så är livet, helt plötsligt blir det disharmoni... men till skillnad från film är det bara att fortsätta sig i genom hackningarna...när harmonin plötsligt tystnar...
Med livet kan vi inte börja om....trycka på paus, spola fram...eller?

Kanske, kanske så kan vi börja om... när missförstånd, svårigheter och sorg drabbar oss...
även om det inte är som på film... att allt ser exakt lika dant ut....hur många gånger man än börjar om, så blir skurken skurk, den goda blir god....
I verkliga livet, finns det inga skurkar och ingen "den goda", livet är mer varierat, mer färglatt än så... och i verkligheten skrivs handlingen, just i detta nu...

Kanske, kanske vi kan trycka på paus....när livet och tankarna känns för mycket...
även om det inte är som på film, där allt verkligen stannar upp för en stund...och där jag själv har makten att trycka på paus eller play (om man inte lever med tonårsbarn förstås....då har de oftast makten över fjärkontollerna)
I verkliga livet kan vi ta små andningspauser och gå in i oss själva, stanna upp o tänka, vart är jag o vart är jag på väg? Men det är inte alltid som vi kan bestämma över paus och play....

Kanske, kanske kan vi spola framåt...när vi vill komma fram i handlingen lite fortare...
även om det inte är som på film...att vi verkligen kan snabbspola vissa avsnitt...
I verkliga livet måste vi leva just här och nu... varje avsnitt som kommer oss till mötes...
men ingen kan någonsin få oss att sluta drömma....

Ditt liv - din film... utan möjlighet till omspel. Ditt liv - din film. Fylld med musik, med glädje, med spännning, med liv, med död, med korruption, med...
...ja, säg du?
Vad handlar ditt liv om? Din film?

Jaha är det bra vi idag...

...ska vi köra ändå eller?

...Jag svarar, ja vi är ju här...

...ja vi får väl sjunga för änglarna....

Jag tänker stilla... idag är vi flera än på länge i gudstjänsten...ja okej, vi har ingen "kyrkobesökare"...utöver oss, som just för dagen har uppgifter, som tex köra, läsa texter, fixa praktiska saker, spela, läsa texter och hålla i hopp allt...

...åssa börjar diskutionen...Att inte hälsa välkommen, när vi börjar gudstjänsten...
...ja, jag tycker det är trevligt när man säger välkommen...
...ja, men det sägs att vi skaper ett vi och ett dom...
...hur säger man välkommen utan att säga välkommen...

och då slår det mig plötsligt...

Så länge vi säger:
Jaha, är det bara vi idag...ska vi köra ändå....?
Så länge vi ser oss som har uppgifter i gudstjänsten...som "icke gudstjänst besökare" eller som att vi ser det som att det "inte kommer" någon på gudtjänsten utan oss... då har vi ett vi och dom...
Vi är ju där för att fira...jag håller ihop allt, men jag ska fortfarande vara en del av det...varför håller jag annars i hop det?
Om jag sjunger, ska jag inte sjunga för att uppträda, utan för att fylla mig med sång och glädje och dela det med andra...

Jag är där, jag deltar, jag upplever, jag firar...
Det är inte bara vi - det är vi, vi är femton stycken, som tillsammans får uttrycka vår längtan, vår nöd, vår kärlek till den Gud som vi tror på.
Den Gud som jag tror bär och omfamnar oss var vi än är.

När jag kommer till kyrkan så är jag inte kyrkobesökare, jag är en människa som vill uttrycka min längtans rop och nöd.
Gudstjänst - att tjäna Gud.
Att tjäna Gud, behöver ingen publik.
Att tjäna Gud behöver ibland en gemnskap.
Att tjäna Gud, att ha gudtjänst - är att dela gemnskapen - så det är aldrig:
"Jaha, är det bara vi idag"....
...inte när vi är femton stycken som kan dela gemenskapen, när vi är femtio stycken som på olika sätt tjänar Gud...
Med vår sång...
Med vår bön...
Med våra toner...
Med vår praktiska hjälp...
Med vår närvaro...
med oss själva... just här och nu...
Delad glädje, dubbel glädje...
Delad sorg, halv sorg...

Vi sjunger inte bara för änglarna, vi sjunger för oss själva, vi sjunger oss till en gemnskap, gemenskap att få komma med vår nöd och vår längtan och ge uttryck för den i texter, sånger, musik.

Så visst kan vi hälsa varandra välkommna....eller så kan vi strunta i det... det är inte poängen...

Frågan är varför vi firar Gudtjänst? Varför vi är där?

Det är inte bara vi - det är vi som är här idag!

Uppdatering

Uppdatering:
Jag delar mitt liv med fem stycken underbara människor.
Människors som på olika sätt får mitt hjärta att växa och får min bägare att flöda över.
Vårt liv tillsammana en gåva...
Gåvor som små vikta och klippta stjärnor.
Gåvor som kramar och: "pappetina jag äkar diiiig."
Gåvor som ett ordnat födelsedagskalas.
Gåvor som små tassande fötter och födelsedagssång. Kärleksfullt inslagna paket som omsorgsfullt utvalts.
Gåvor som erbjudanden, i olika former (som jag inte alltid tar emot)
Gåvor som att dom är dom de är...
Ja, den största gåvan, att få leva vardagsliv tillssammans, som jag ibland kanske ibland glömmer att uppskatta.
Ibland glömmer jag (inte att uppskatta) men att möta gåvor som ges till mig...
...då uppstår obalnans...
....jag delar mitt liv med fem stycken underbara människor...
Må jag aldrig glömma att ta emot deras underbara gåvor....

Jag blundar och jag ser henne...

Jag blundar och jag ser henne...jag känner hennes doft fast hon inte är där...inte ens i närheten.
Jag blundar och jag ser henne...jag känner hennes beröring fast hon inte är där...inte ens i närheten.
Jag blundar och jag ser henne...jag ser rörelser och gester fast hon inte är där...inte ens i närheten.
Jag blundar och jag ser henne...och kärleken fyller mig...
Jag blundar och jag ser henne och önskar att hon var här...
Jag blundar och jag ser henne och förundar över att en arbets dag kan kännas sååå lång...hon är inte här...inte ens i närheten... eller jo... 8,2 km.

Det var egentligen tankar jag skulle skriva... när jag kom hem från jobbet, men livet kom i mellan och andra ord pockade på...
Men nu dyker orden upp igen och vill skrivas ner...
Tankar som gör sig påminda, varje dag...ja, nästan på klockslaget...fem över halv nio...pang!!

....Jag blundar och jag ser henne...jag känner hennes doft fast hon inte är där....

Vinet är slut

Vet inte var jag ska börja idag, vet inte ens om jag ska skriva här idag... känslorna är för många... orden kan så lätt ta form i fel riktning...
Men jag gör ett försök... knappar på tangenterna... tankarna tar form...orden dansar i tanken...

Affekten, rädslan, försvaret.
försvaret, affekten, rädslan.
rädslan, affekten, försvaret.
affekten, försvaret, rädslan.
rädslan, försvaret, affekten.
försvaret, rädslan, affekten.

Tänker på Maria, Jesu mors ord i texten om brölloppet i Kanan:
- De har inget vin.

Jesus svarar, låt mig vara, kvinna (beroende på hur man betonar den meningen skulle man kunna ta denna bibelvers som ett bevis på att Jesus ville vara kvinna - Låt mig vara kvinna!)
Men om vi kör den traditionela tolkingen, att han vill vara i fred...så säger han:
- Låt mig vara, min tid är inte kommen än.

Maria som en bedjare - som inte ber om något - berättar bara om vad som är slut, vad som fattas och vågar vila i tillit på att tiden ska komma, tiden är inte förbi, den kommer.

Hon sätter ord på nöden.
Vinet som ofta i literaturen symboliserat kärlek...
Jag säger till Jesus:
- Jag har inget vin
Hjälp mig i min nöd - att ge kärlek, men oxå att ta emot. Att se kärlek...när min blick är grummlig.
Men mest - att ta emot kärlek.

Gud jag har slut på vin.
Förvandla mitt vatten till vin, påmin om att du inte bara förvandlar vatten till vin, du låter även vinet bli till blod och blodet till befrielse, liv och kärlek.

Gud det här är min nöd:
- Att jag suger på att våga mig älskas. Att jag suger på när det gäller att ta emot.

Jonglera med orden i luften

Vad är det som gör att vissa dagar så strömmar orden från hjärnan, genom magen/hjärtat (eller tvärt om) till fingrarna, till tangenterna och ut i cyber rymden?
När det andra dagar känns ekande tomt... ja presic som text markören - *blink, blink, blink*
Ja kanske samma anledning som göra att vissa dagar så flytter allt bara på. När det andra dagar bara känns såååååå tungrott och allt går galet.
Ja, vad är det för anledning då?

Ja, vad är det som gör att just när man har massor i händerna, man har massor av gryttor på spisen och det är precis nystädat...att det då, som ett brev på posten som soda steamen får spatt (läs: undertecknad gör fel och försöker kolsyra lättdryck) och det sprutar kladdig lättdryck över undertecknad och resten av köket!
Kladdigt så kladdigt!
Ja, jag vet, om jag inte haft så mycket i händerna, om jag inte hade haft massor av gryttor i gång och om det inte hade varit nystädat...hade jag så klart inte känt mig lika stressad... och antagligen tänkt ett varv extra innan jag gjorde som jag gjorde och om jag ändå inte hade tänkt, hade jag antagligen inte känt mig irriterad på att jag behövde torka... för det behövde ju ändå städas...
Så....
Ibland går saker galet - för att jag har för mycket i händerna.
Ibland går saker galet - för att jag inte har något att göra.
Så...
Ibland så kommer inga ord från hjärta till hjärna till fingrarna till tangenterna och till cyber space - för att tankarna och känslor är för många.
Ibland så kommer inga ord från hjärta till hjärna till fingrarna till tangenterna och till cyber spece - för att känslan och tankar är tomma


Så när jag har för många saker i luften så kanske jag borde försöka...
Att göra en sak i taget och kanske jag fortfarande ska göra en sak i taget, även om något går åt skogen.

Så när jag inte har något att göra...
...borde jag kanske fortsätta med det...
Så när mina tankar är tomma...
...borde jag kanske vara tacksam för det....

Så när jag har för många tankar i hjärta och hjärna, så kanske jag borde försöka...
att tänka en tanke i taget och jag fortfarande ska skriva en sak i taget, även om tankarna är fler.

Ett rum
Tre coola brudar.
Tre datorer.
Tre facebookare.
Tre bloggare.
Närhet.
Skratt.
Värme.
Vänskap.
Kommentarer fälls...
...vassa, kärleksfulls, snabba, roliga...
Fnitter.

Så vad får man om man slänger in tre datorer, tre coola brudar i ett rum?

En riktigt, riktigt trevlig kväll!!!!

Tänk att så lite och en så enkel kväll, kan bli så fantastiskt underbar - kanske just därför, att den är enkel, vanlig och opretantiös... gör att den faktiskt kan fyllas, med just det som sker här och nu och inte med förväntningar o bilder...
Hur som helst.
Kvällen gör mig varm i magen.

Tack!

I dag hinner jag inte innan för dörren förrens frågan kommer...
-Vad blir det för mat?
-Kött gryta svarar jag med ett leende.
-Kyckling?
-Nä, nöttköttsgrytta.
S skiner upp och säger:
-Å gott!!

10 minuter innan har min telefon ringt och M den äldre har dividerat och köpslåt (efter det att jag berättat om matvalet) att få äta toast istället...med kompis...

-Men vi ska ju så... men vi ska ju si...
-Nej, du hinner äta o maten räker till kompis oxå...
-Men vi gör toast...
-Nej inte toast utan kött gtyta...
- Men...
-Nej.
- Ja, ja, hej då. Klick!

Väl vid matbordet påminns jag att det är en tonåring vid bordet. M den äldre med tillhörande kompis tittar med höjda ögonbryn på S.
S lastar och lastar och lastar och lastar mat på tallriken.
Wow tänker jag....
Efter några snabba, stora tuggor säger S:
-Mmm det var gott...jag menar riktigt gott. Å så tummen upp.

Efter den gigantiska högen med mat, gör han om samma procedur igen, han lastar och lastar och lasta på med ris och gryta...
Jag tänker:
Oj det kanske inte räker till matlådor...
Men matlådor blev det och S blev mätt, så även M med tillhörande kompis.

Tonåren bjuder på utveckling som kräver sitt intag av mat...
Livet bjuser på utveckling som kräver sitt intag av mat...
Mat livsnödvändig energi. För allas överlevnad.

Själen kräver sitt energi intag...

Själen kräver god energi...

Vad hungrar och törstar du efter?

Vad tycker du är gott?

Vad får din själ att växa?

Vardagens fest

Massor med männsikor fyller lägenheten...
Barn skriker och stojar...
Skrattar och leker...

En del av de större barn försvinner med tårt tallrik på sina rum, medans andra dröjer sig kvar i soffan...med ögon och öron observerar allt som händer...

De ännu större barnen, pratar, bekantar sig med varandra, fikar, plockar, ser till barn, umgås....
Känslan i kroppen är - Mysigt.
Sorlet börjar lägga sig och alla barn i olika åldrar drar sig hemåt till sina egne krypin.
Några dröjer sig dock kvar...pizza beställs... och trevligheterna fortsätter...
Lägenheten blir tom på människor som har sin adress på andra ställen...förutom de som har sin adress här i hjärtat...
Kväll och nattningen tar över...

dagen är slut och jag kan bara tänka:
-En klockren dag!

Morgon... klockan ringer... älsklingen går upp, jag tänker... ska bara dra mig fem minuter...
då hör jag ett tassande och ett smyggande och ett prasslande...
ja, just ja... jag fyller ju år i dag...
M den mindre kryper nära och säger:
-igger häj tills mamma kooommer...

Älsklingen kommer in med en mer eller mindre munter skara...
Paket öppnas.
Frukost ätes.
Godis ätes.
Kläder tas på.
Tänder borstas.
Barn till dagis och skola.
Hemma igen.
Café late i soffan med en god bok.
Till staden.
God lunch med älsklingen i staden.
Dator köpes.
Vardagen gör sig påmind.
Två mentala bilder krokar.
Mat ätes.
Kärleksfulla blickar.
Samling i sängen.
Börja leka med nyinköpt dator.
Kärleken strömmar genom min kropp av alla vackra människor som omger mig och som jag har privilegiet att leva med. Tänker: Jag blev kär och blev med familj...vet inte om vi fött varandra än eller om jag är "gravid" fortfarande?
Nattning
Uppmuntrande ord från M den äldre...
Sitter med ny leksak i knät.
Hoppas att de som ska sova sover.
Tänker: Ja, det var en sammanfatting av en del av mitt liv... där varje ord varje mening innehåller sååå mycket mer.
Knycker ett ord från någon annan, väl andvänt, nästan slittet, men ändå så bra:
Varje ord och mening - som att dubbelklicka på ikonen på skrivbordet. En helt ny värld öppnar sig...


Så mitt i livet går livets vardag hand i hand med livets fest, ödelsedagsfirande. I vardagens nattning, läsning och tandborstning - som med sin självklara rutin och ständigt återkommande innehåller samma mått av kärlek...som den lyckade födelsedagsfesten. Mitt i rutinen, träffas vi av stunder som bara ger oss den där självklara känslan av en underbar känsla i hela magen. Mitt i livet firar vi den största nåden av allt - att vi är födda och att vi lever.
Mitt i livet firar vi att livet bjuder på guldkorn. Som frukost på sängen, en kyss från kärleken, en liten som kramar mig hårt och säger:
-A äker dig...

en helt vardaglig vanlig dag - så full av under(bara människor runt omkring mig) TACK!

I bland är mitt känsloliv som en gammaldags ketchup flaska...
...först kommer ingenting...ingenting...ingenting...ingenting...sen
...ploff allt på en gång...
Ibland är mitt känsloliv som en precis lagom kyld cocacola....
...god, bubblande, tillfredställande, perfekt...
Ibland är mitt känsloliv som en sopptip....
...jag blir dumpad på och jag känner mig skäpig och illaluktande
Ibland är mitt känsloliv som ett sommarregn...
...tårarna strillar sakta och befriande och ger väldoft när regnet fallit
Ibland är mitt liv som en illaluktande vattensamling...
...känslor, tårarana fastnar...
Ibland är mitt känsloliv som en jordbävning
...marken skakar under mina fötter och allt känns ostadigt.
Ibland är mitt känsloliv som en stilla sommar kväll...
...Luften är hög, luften är varm, fåglarna sjunger
...jag kan andas, jag känner kärlekens värme och jag nynar livets trivsamma melodi...

Bubblan känns ogenomtränglig...
Ljudet är dovt...
Blicken dimmig...
Tystnaden påtaglig...

Planerat planlöst åkande

Det till synes för mitt otränade öga, som såg ut som ett planlöst åkande, var i självaverket stategiskt och väl genomtänkt...
Skären gick snabbt på isen, pucken lika så, tacklingar, testosteron, skrik och rop och ramsor - Hockymatch Timrå-Modo.
Idrottens littugi fachinerade mig... Väl inne i arenan med 6000st människor till viste jag inte vad jag skulle fästa blicken på, publicken eller hockyspelarna eller bara på domarna, eller kanske på mannen där mitt i publikhavet som högröd i ansikte skriker att Timså spelar som fittor.
Tänker i mitt stilla sinne att detta är inte rätt forum för mig att fronta honom och säga:
- Ja, visst spelar dom bra!
Det enda som skulle hända var att jag skulle dela hans högröda ansiktsfärg...i formen utav den blodpöl jag kommer att befinna mig i....efter att han slagit ner mig...
Helt plötsligt händer det något, delar av publiken gör tecken, för mig helt okända, domaren gör lika så...och så blir det utvisning, under jubel och bua-rop.

Spelet fortsätter, massor händer hela tiden, ramsor, osämjor, ifrågasättningar, mål chanser...och så händer det - Timrå gör mål.
Helt plötsligt börjar arenan koka, händer åker upp i luften och ramssor ropas synkande inne i arenan...
Så långt är jag med... när Timrå gör mål (som jag förstår är det lag som jag torde heja på) reser vi oss klappar tacktfullt och hänger med i ramsan som just för tillfället väljs (här finns en si så där fem att välja mellan, detta från en novis öron och ögon) Denne tas upp av klacken, den som tacktfullt leder rop och ramsor och rytm.

Även om vi inte har 6000st människor på våra arenor där jag jobbar, kanske på sin höjd 15st så vet vi när vi ska stå och ropa (läs: stilla läsa med) vår hejaramsa, kanske väljer vi ramsan som vi kallar trosbekänelsen... Här är det ju ganska lätt som novis att se var man sitter och står, man följer liksom de som kan...liksom jag på hocky matchen ganska snabbt fatta galoppen...
Jag lärde mig ganksa snart vart jag skulle sitta och stå och klappa...
Sen kom det ju till en massa... ord jag inte förstog, rörelser och gester som betydde något - men vad?
Marchen som för mig påminde om röelsen och pulsen som finns inne i en välfyld frikyrka - med händer i luften och rörelse som ser så spontan ut men alltid sker på given signal - och självklart vad skulle man annars göra om det blir mål för det laget man själv hejar på om inte ställa sig upp och tjuta, jubla och klappa?!?!!
Så där, på min första hochymatch på en arena, fylldes jag av förundran, av spelet som spelas - i dubbel bemärkelse. Av testosteronet som låg i luften och som jag är övertygad om att det smittar...Av leken och allvaret.
Ja och ja, jag blev lite bitten - ja, jag drogs med...

Tänker på en bok jag läste under utbildningen, hur man skapat en sekt, där man väntade på Elvis återkomst, där man under året kläde sig i olika färger, beroende på vilken färg på kläderna Elvis hade haft under vissa uppträdande, man hade under sinna samnakommster och sermonier, rörelser (hämtade och inspirerade av Elvis själv) och läste och sjöng texter, som såg som heliga...

Tänker: Om jag tror att testosteron smittar - Gör fundamentalism okså det... eller om en grupp människor är väldigt karismatiska...
Eller är det bara att man dras med i själva stunden?
Finns det olika människotyper - det var ju inte alla där inne på arenan som högröda i ansiktet skrek att Timrå spelade som fittor...
Det är inte alla som faller ner på golvet i trans....
Men hur som helst, så dras vi med, mer eller mindre
och hur som helst är gemensam en mäktig våg och kraft som kan förena...
och hur som helst så kan det uppstå konflikter när det finns gemenskap som inte släpper in den som inte tänker lika...
och hur som helst så skapar människan alltid seder, rörelser, kontexter- där hon får ge uttryck för engagemang...
Sen får man bara hoppas att engegemanget stannar där och inte blir till en drivkratft att förstöra och förgöra det som befinner sig i samspel med ens engagemang, ens hockylag eller frikyrka eller vad man än må tillhöra....

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. I begynnelsen skapades jag...av mamma och pappa skapades jag...och mamma och pappa såg och de sa:
- Den där kan vi inte ta hand om.
Där efter skapades Herr och fru Adoptionsförälder och socialen såg att det var gott (efter många långa prövningar och frågeformulär och interjuver)
Där efter skapades det två fostersyskon som man lätt skulle kunna förväxla med ormen i paradiset, men så är dock inte fallet.
Ormen i paradiset kom att bli tonåren...
Förvisad ur barndomens paradis och fängelse - vandrade jag nu ut i världen på egna ben...vet med säkehet har jag dödat min boroder och syster, på ett eller annat sätt - pga avunsjuka och rivalitet och kärleken från vårt (icke)ursprung.
Kanske inte så brutalt som Kain och Abel...
Men med hårda ord och okärlek.
Men så har jag även gått ombord på arken...genom det dödligt livsnödvändiga syndafloden och kommit ut på andra sidan, med frihetens duva som vittnar om liv. Jag måste genom min egen sorg, mitt eget mörker, mina egna tillkorta kommanden, för att få livet att fortsätta växa.
Och precis som i uttåget ur Egypten, sågör jag mitt personliga uttåg. Där på min livsvandring kommer jag gång på gång ta mig igenom tårarnas hav och gång på gång kommer jag nå mitt förlovade land.

När du tröttnat på att vara den du inte är

Bokens rader berör mig:
" När du tröttnar på att vara den du inte är, roa dig i stället med att hylla livet genom att smida järn med hammare"
Meningen som fastnade var när du tröttnat på att vara den du inte är...
Tänker i bland på att vi minns den vi var och glömmer den vi är...
Livet ändrar vår form och våra uttryck...precis som när smeden arbetar med järnet i varmt och kalt och med sin hammare.
Liknande kommer livet i mot oss med värme och kyla...saker som drabbar oss, slår oss, precis som hammaren träffar järnet...
När livet drabbar oss, i det förändras vi.
Livet kommer.
Vi är.
Vi var okså, men det är inte vad vi är....just nu...

Att lägga energi på det som är, dem vi är...
Att inte fastna i det vi inte blev, dem vi inte är, det vi aldrig fick...det att tiden aldrig räcker...
Utan istället tänka:
Tiden kommer, livet är nu och är på väg emot oss...
Vi har tiden och livet framför och vem vi är, vem vi vill vara och vem vi verkligen är, det har vi okså framför oss...

You raise me up

Lånar ord idag...det kan handla om modet, livet, KÄRLEKEN eller Gud eller om en stor jätte som är väldigt stark...

Men för mig handlar orden om min innre Gudomliga gnista, som får syre och energi av kärleken mellan människor. Kärleken i flyktiga möten, i långa relationer, med nära och kära...just här och nu...

"When I am down and, oh my soul, so weary;

When troubles come and my heart burdened be;

Then, I am still and wait here in the silence,

Until you come and sit awhile with me.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up... To more than I can be.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up... To more than I can be.

There is no life - no life without its hunger;

Each restless heart beats so imperfectly;

But when you come and I am filled with wonder,Sometimes,

I think I glimpse eternity.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up... To more than I can be.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up... To more than I can be.

You raise me up... To more than I can be."

(You raise me upp är en ballad som ursprungligen skrevs av Rolf Lovland till den norsk-Irländska gruppen Secret Gardens album Once in a red Moon)

(

Kurragömma

Garderoben...
Ute på balkongen...
Under matsalsbordet...
I lådan under datorbordet...
Under en filt mitt på golvet...
Badrummet...

Några utvalda ställen som med mer eller mindre framgång kan användas när man leker kurragömma :-)i en liten lägenhet.
Leken får det att pirra i magen...tänka att jag vid 33 års ålder fortfarande älskar att leka kurragömma...

Kärleken bubblar i magen när M den yngre deklarerar innan vart hon ska gömma sig och att när hon letar efter mig ropar:
- Pappatina var äääääärrrrrr du?
Kärleken bubblar i magen när man ser M den äldre, omsorgsfullt och kärleksfullt och tålmodigt leka med sin lilla syster...som när hon utklädd och beslöjad leker att hon är ett troll som ska äta upp M den yngre...
Med skräck blandad förtjusning skriker hon:
-Hjälp mig pappatina, trollet äter upp mig.

Känslan som andas i rummet från minstingen är: Är detta på riktigt? Är det stora syster eller är det ett troll?
Leken blir verklighet, verkligheten blir till en lek...

Så när jag sitter där dubbelvikt i en flyttlåda (model större än bannankartong, tack och lov) tänker jag, tänka 33år och älskar kurragömma...
Barnsligt? Löjligt? Pinsamt? Vet inte...? Kanske? Eller så är det rent av befriande... ja, det är det...

Tänker...
Kurragömma leker vi ju då och då, när vi gömmer oss för det som gör oss rädda, för de männsikor som vi bestämt oss för att leka med en stund på jorden...och visst blir leken ibland verklig, när rädslan angriper oss som trollen i skogen...
Vi undrar, är detta verkligt, rädsaln gör att vi mister skärpan och blicken och ser monster och spöken som inte finns...där under utklädnaden, rädsaln, förestälningar, fördomar...finns en vacker människa som bara vill leka en stund med oss, när vi dansar en stund på jorden...

Så då är det ju ganska befriande med barndomens kurragömma - där det ändå gällde att bli hittad - men sist och få beröm för sitt smarta gömställe...
...Men vänta är det där ett troll eller är det syster...jag måste närma mig och jag måste få veta... så hand i hand ger vi oss ut på upptäcksfärd - är det verkligen ett troll där bakom...

Hand i hand med dem vi älskar och bryr oss om, får vi ge oss iväg på upptäcksfärd och titta efter, bland rädslornas slöjor - är det ett troll, ett spöke...eller är det bara välkända syster?

Jag

Jag är envis...ibland för mycket.
Jag är taggig...när jag inte mår bra.
Jag kan tända till...men det går lika snabbt över.
Jag vibbar...vilket gör mig onödigt orolig.
Jag älskar...även när jag är envis, taggig och tänder till.
Jag är rädd för att misslyckas...men försker lära mig att det är okej.
Jag är rädd...och det hindrar mig iblan
Jag känner iblan mod...och då försöker jag hålla fast vid det.
Jag är bra på det jag gör...och försöker komma ihåg det.
Jag lever vardagsliv med fem personer...och delar även festen med och dom betyder allt för mig. Jag har ett nytt år att famna...med nära och kära...så vill du kom och krama livet med mig...
Jag är jag...och det är ganska okej.