Bakom jobb, barn, städning, bloggande, surfande och en massa, massa annat skymtar jag min älskling...då och då möts våra blickar...och ett kärleksfullt leende utbytts...
...det är de stunderna jag grabbar tag i...då våra blickar är ofukuserad...leendet lite trött...
...det är de studnerna som är värda att minas...
...så i den känslomässiga baksmällan...av livet som drabbar och oron till människor som jag bär nära mitt hjärta...ligger jag och hör viden vina utanför...hör M den yngre och M den stora kommentera teckningen som ritas på en dator...
...S tittar in och kramandes Heffa klumpen stannar upp en stund vid fotändan av vår säng...
E och mellan M är med kompisar...

Dagen känns tyst och dåv, dämpad på något viss....
Det är en märklig känsla, just den att jag är världens lyckligaste och ändå känner jag mig lite sorgsen...det att glädjen och sorgen går så nära varandra...
Liksom att motsvarigheten till kärlek inte är hat - utan likgiltighet...
Likasom att motsvarigheten till glädje inte är sorg - utan likgiltighet...

Men längtar efter lite fri sikt, men är glad att jag inte känner mig likgiltig :-)