Exodus...uttåget...
Moses för sitt folk, på vandring från förtryck och fångenskap...flera gånger försöker de ge sig i väg...
Gud kallar Moses, men han känner sig liten till uppgiften...och visst kan man förstå honom, han ska tala för sitt folk...han som stammar och har det jätte svårt att "tala" för sig, men Gud säger... din bror Aron...
Så... gång på försöker de ge sig i väg, Mose och Aron möter Farao...han lovar och brytter löfte gång på gång...
Men så ger de sig iväg... och de kommer till röda havet... där är det stopp och återigen, ångrar sig farao i sitt löfte om att de ska få ge sig iväg...
Moses blir uppmanad att sätta sin vandringstav i vattnet...och i och med det så delar sig vattnet...och skapar en gång rakt igenom havet...och genom röda havet vandrar de...
Efter kommer faraos soldater, och nu följer en ganska markaber del av berättelsen, det röda salta havet som tidigare delat sig sluter nu sig om soldaterna...
...medans israeliterna har tagit sig igenom till andra sidan...

Denna berättelse har alltid påmint mig om vår kamp att göra upp med det som är destruktivt i vårt liv, det som förtrycker oss...att vi ibland, gång på gång måste försöka ta oss i från det som gör oss ont...ibland är det vi själva som hindrar oss att gå vidare...ibland är det andra - oberoende vilken "farao" vi möter så får vi ibland försöka gång på gång innan vi lyckas ge oss i väg...
Ibland känner vi oss för små att klara vårt liv...men då har vi våra systrar och bröder, som vandrar brevid oss...
Och när vi kommer till den punkten, då vi tar oss igenom röda havet, som här får vara en symbol för vår sorg och våra tårar...så kommer det en punt där vi tar oss i genom tårarna hav och kommer över på andra sidan, får soldaterna vara en symbol för det som förkrymper och förtrycker oss...
Men berätelsen slutar ju inte där... i 40 år vandrar de i öknen...innan de når sitt förlovade land...det är inte alltid som man efter tårarna, når sitt förlovada land... sin befrielse....
Men en dag... så når vi det......och då menar jag inte att det förlovade landet är himmelen...utan... då vi finner försoning i våra liv här och nu......tänker att vår exodus, vår utvandrig, vår vandring genom tårarnas hav... sker gång på gång, flera gånger, genom vårt liv...

Vad är ditt "farao"?

Vad vill du bli befiad ifrån?

Vad vill du lämna bakom dig?