Låt inte mörkret få tala till min själ

Tänk er en ruggig, regning, grå dag... dimman är tätt. Om man går ut blir man JÄTTE blött, även om man inte ser några regndroppar....regnet...som en vägg i tillvaron...
ruggigheten gryper in i väggarna... man tänder ljus och vrider upp värmen... ändå känns det som om ruggigheten, regnet o det gråa kommar in...

...ibland känns livet så...som om regnet, ruggigheten... som egentligen sker utanför... kommer ändå in... in i märg och ben, in i själens stilla rum...

Ibland när vi möter en ruggig dag och inte ser några regndroppar - blir vi ändå genom blöta...
Tårar och sorg syns inte alltid - vi bara märker att vi blir blöta...
Dimman är i bland så tätt - att vi inte ser tingen och möjligheterna framför oss...
Innomhus är det tort, ljust och varmt -men ändå känner vi av dimman, regnet, kylan utanför...

Tänk er en en regning dag...då du befinner dig utomhus och innomhus.... på samma gång...
Man blir genomblöt av sorgen inuti...
Man blir frusen av dimman utanför...


Täker på textraden i en Taizé sång:

"Jesus Guds Son du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ...Jesus Guds Son du ljus i mitt inre, öppna mig för din kärlek o frid."

När dimman tätnar i mitt inre eller smyger sig på utifrån...Gud låt inte mörkret få tala till min själ...