Tankarna dansar

Tankarna dansar mig sömnlös...
Tankarna gör mig rastlös i min själ...
En känsla som jag inte får fatt på, leker och retar mig stilla...
Som en ofokuserad bild, som för en sek får skärpa, men genast försvinner i suddighetens dimma...
Som en näve sand rinner en ur händerna när man kramar om för hårt...
Tanken...känslan...funderingarna... som inte ger mig någon ro...
Andas och försöker känna. Fokusera.

Parallelt dansar tacksamheten. Kärleken, pirret och förälskelsen.

Dansa min docka medans du är unger...
När vi dansar en stund på jorden...

Jag fortsätter dansa...då och då trampar jag någon på tårna...ofta mig själv...tanken fortsätter snurra...lite så där lagom i otakt...försöker låta den göra det...

Tänker på Cornelis låt Sommar kort:

Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt intill.
Vi spar alla lögner till morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när vi dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Lyssna och njut:

http://www.youtube.com/watch?v=rL0VL4fN9hg

Tills döden skilljer oss åt...before

Kanske såg det ut så här...innan döden skilljde dem åt.....

Så kunde inte ens döden skillja dem åt...

Tänker på filmen Dagboken...


Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta är berättelsen om de unga älskande Noah Calhoun och Allie Hamilton (Ryan Goslig & Rachel McAdams).

Tillsammans får de uppleva en passionerad sommar innan de skiljs åt på grund av klasskillnad och Andra världskriget. Efter år på skiljda håll återförenas de oväntat. Historien om parets starka kärlek och om de hinder som står i vägen för den berättas decennier senare för en kvinna på ett sjukhem, en kvinna som tas om hand av en man som regelbundet kommer på besök och under dessa visiter läser högt för kvinnan ur en mystisk dagbok. Filmen är en berättelse om förlorade möjligheter, om att bli vuxen och om kärlekens magiska kraft.

Källa:http://www.lovefilm.se/film/36549-Dagboken+-+Jag+s%F6kte+dig+och+fann+mitt+hj%E4rta.do

En fantastisk historia - SE DEN

Han blev en av oss

Jesus blir en av oss...

Lukas tvivlaren får känna Jesus sår...

Att Jesus blir en av oss, att Tomas tvivlaren får känna i Jesu sår, kanske är ett försök att vi ska kunna indentiviera oss med Jesus och verkligen konkret och verkligt få känna Jesu, känna Gud...
Om vi är Kristi kropp, kanske vi är Jesus konkritiserad, vi är de sår, som vi kan få röra vid och kanske, kanske få förstå att Gud finns, känna att Gud finns.


Ordet som blev kött, ordet som blev Jesus. Jesus som kommer med befrielse. Han som är en av oss - befrielsen för oss och till oss.

Någon som har illusterat Thomas tvivlaren är Doubting Thomas 1597

Bilden är hämtad från: http://www.artcyclopedia.com/artists/detail/Detail_caravaggio.html

Tills döden skilljer oss åt...

Livet på autopilot

Idag är en sån där dag...då jag har massor att skriva, men tankarna kommer lixom inte ut... det surrar i mitt inre...upp i tanken, ner i magen...ett varv runt hjärtat...

Tankar om hur kärleken fyller mitt liv...



Hur lever vi våra liv... hur hanterar vi livet, när det känns som vi går på autopilot...detta när livets små guldkorn glöms bort...

De dagar när man vaknar, gör frukost, lämnar, jobbar, hämtar, lagar mat, nattar, sover, vaknar, gör frukost, lämnar, jobbar, hämtar, lagar mat, nattar, sover, städar tvättar, städar, tvättar, plockar, plockar och plockar...

Det är ju det som är livet...även om vi går på autopilot...

Små, små guldkorn, smyckar mitt liv... ord, närhet, skratt...och tårar...

Guldkorn som vackra bonusar, vacker kärlek och vackra vänner...

Ibland gör autopiloten mig blind...och jag ser inte att livet är precis framför mig och bjuder mig på en fantastisk skönhet...



Jag vill inte bli blind inför livets skönhet eller döv för vad livet vill säga till mig och aldrig tveka att sluta sätta ord på det liv som är mitt.



Hur lever vi våra liv i tröttheten?

Hur lever vi våra liv i vår bräcklighet?

Hur lever vi våra liv när sorg drabbar oss?

Hur lever vi våra liv när diskberg, tvättberg, damråttor pockar på vår uppmärksamhet?

Hur lever vi våra liv när det känns som om tiden inte räcker till?

Hur lever vi våra liv med blick för livet?

Hur lever vi våra liv med öra för musiken?

Hur lever vi våra liv med sång från våra läppar?





Jag vill inte bli blind inför livets skönhet eller döv för vad livet vill säga till mig och aldig tveka att sluta sätta ord på det liv som är mitt.

kuriosa.wordpress.com/2008/05/05/401/

Dagens

Dagens textrad:

Psalmen Guds kärlek är får en annan text i mitt huvud:

Och ändå är det datorer oss emellan,och genom skärmen ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av cyber rymder. Vår fångdräkt är vårt eget surfande.

eller

Guds kärlek är som nättet och som surfning ,är cyber värld och ett oändligt hem...

Dagens tv program:

Jag tittar på spårlöst. Blir berörd trotts den fantastiskt dåliga dialog i programet.
Tänker - Jag sökte, jag fann, hon dog. Undrar vem min pappa är?

Dagens Dagen:

2 KOR 6:1 Som Guds medhjälpare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. http://www.dagen.se/

Dagens fråga:

Vad är rättvist, vad är orättvist?
När livet rycks i från oss.
Tiden stannar.
Smärtan. Sorgen. Frågorna.

Jag står bara brevid och blir ändå så berörd att det gör ont in i märgen... Hur ska det då inte vara för er....
Ja, varför blir mammor och pappor utan sina barn...
Ja, varför blir barn utan sina mammor o pappa - varför är det S och M:s verklighet?

Dagens maträtt:

- Vad blir det för mat?
- Korvstroganof och ris...
- Ååå schysst (stor kram)

- Vad blir det för mat? Mc donald?
- Nej inte Mc donald... korv storganof....
- Med ris?!
- Man får välja pasta eller ris...
- Å schysst...

- Pappatina det var jätte god korvstoganof...
- Mamma du hade rätt, korvsroganofen var jätte god...

Detta gjorde mig alldeles varm i hjärtat och lycklig... ibland behövs det inte mycket för att glädja mitt hjärta...

Dagens tack:

Kärleken. Bonusar. Vänner.

Solen skiner ju faktiskt...

...Ja, solen skiner ju faktiskt...
och jag bryr mig faktiskt om det...

Hör det allvarliga samtalet om petschop kartor och figurer, skattkistor, slingade hår och Jamse Bond ljud långt, långt bort ifrån ett rum i en annan del av lägneheten...
Ler och känner mig tacksam...
Blodsockret börjar komma tillbaka...humöret tillsammans med det...
Märkligt hur man kan dippa...
Ligger fortfarande och vaklar...
Men när man väl dippat, kan man bara klättra uppför...

Solen skiner men vem fan bryr sig...

Idag fyller mig en känsla av att vara totalt misslyckad.

En känsla att vara totalt dissad.

Tomheten ekar i mitt inre.

Ensamheten är tomhetens syster och de fyller mig till breden.

Det som lyser med sin frånvaro är vänner jag trodde var vänner...där är det bara tystnad...

Misslyckad, fel, ensam, otillräcklig, uppgiven, trött, ledsen, frustrerad...

Lyckad, rätt, tillsammans, tillräcklig, tillförsikt, glad, tillfreds...

...Ja, kanske de känslorna kommer tillbaka, när jag vilat en kort stund och blodsocker nivån kommit upp till plus minus noll...

...kanske de känslorna kommer tillbaka bara jag skriver här...
...kanske...
...förhoppningsvis...

Välkommen fredag

Det är fredag och helgen börjar sin stillsamma bana...I min inre bild ser jag en mysig stilla kväll...äta gott, surfa, tv, gott och bara vara mys...
eller....
Kanske inte....Fredagströttheten slår till på max...

Alla är trötta och alla är griniga...

Tanken på fläskfile och pommes försvinner i trötthetensdimma...

Det får bli McDonalds mat och i bakgrunden spelas Alfons Åberg på DVD...
Knappt märkbart höjs humöret en smula, när vi fått i oss maten...

Ja, fredagkvällar är spännande...

I min inre bild ser jag en mysig stilla kväll...äta gott, surfa, tv, gott och bara vara mys...

...mmm ibland så...

(Det är inte barnet som är med på bilden som har skrivit brevet...

det är inte heller barnet som har med verkligen att göra...)

Men välkommen fredag - du är längtad och omtyckt, trotts fredagströtthet och lågblodsocker nivå.

Välkommen!

Nystädat

Det är härligt, tillbaka till naturen, ursprunget, moder jord...

...eller näääähä...det var ett stampat jordgolv...pga av alla smulor och sand och grus som smyger sig in på natten och lägger sig som en (o)behaglig matta i lägenheten...

Varför känns det alltid som det tar längre tid att städa än att röja ner...


Det är väl så... i livet i stort...
...det som handlar om att riva ner...det går fort...
...det som handlar om att rasera...det går fort...

Sakta, sakta börjar ombyggnads procesen...och presis som det är när jag städar, kommer jag alltid till en punkt där det känns som att inget händer...det blir nästan lixom stökigare...
Kläder överalt, som slås om utrymmet, med dammråttorna som är gigantiska som ligger i drivorna av grus och intorkad pasta....allt det höjer sig över mig och jag tror att jag ska bli fullkomligt galen...(knaster, knaster, knaster...)

...så helt plötsligt, öppnar sig en värld, där soffan är röd i gen, kläder ligger i prydliga högar, skor står (nästan) på hyllan, drivorna av dam, grus och matrester, har fått ge sig i väg till dammsugarens trygga viloplats...

Som när själen städar och växer... ett tag tror jag att jag ska bli fullkomligt galen, förgås av oro och smärta, oupplkarade tankar, känslor och egenheter...
Så helt plötsligt kommer ljuset... gruset i själens maskineri, har flytt sin kos och en känsla av välbefinnande infinner sig...

Det är skönt så länge det varar, det ny städade...och lite knaster under fötterna, gör en ju bara medveten om att man lever...eller?

För den här spelar det roll...

"Var femtonde sekund dör ett barn av bristen på rent vatten. Du kan göra något åt det. Engagera dig i fastekampanjen 2009, ge en gåva eller starta en egen insamling genom att fylla en hink. "
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=192410

En sanning som kan vara nog så svår att ta in...


En sanning nog så svår att förstå...


En sanning inte så svår att göra något åt...


Tänker på berättelsen om den lila flickan ocm en tidig morgon skulle följa med sin pappa ut o springa... De sprang ner åt stranden, efter ett tag blev flickan trött och ville inte springa längre...

Hon stanade på vid strandkanten medans pappan fprtsatte att spring sin jogging runda...

...när han kom springande tillbaka såg han hur hon ihärdigt slängde tillbaka snäckor som spolats upp på stranden efter tidvattnet...han ville förklara för henne vilken omöjlig och onödigt arbete hon hade framför sig...

När han kom fram tittar han på flickan och säger... det spelar ingen roll att du slänger i de där snäckorna... titta hela stranden är full av snäckor...

Flickan tittar upp på pappan...sen tittar hon på snäckan i sin hand och säger:

- För den här spelar det roll....


Men väldigt lite kan vi göra väldigt mycket, med mycket kan vi göra ännu mer... men du och jag kan glädja någon med våra små slantar...ett litet bidrag som får vår värld att bli litte mer rättvis och lite mer jämlik...

För dom här spelar det roll....

Priviligerad!

Jag är så galet priviligerad!!!

I dag när jag om M (mellan M) åkte för att hämta E och lilla M kännes det så varmt och bra...

När jag lämnade E och hennes kompis på minorerna, kunde E konstatera att Miniorerna började på M presis som att miniorerna alltid är på Måndagar...sen skrattade hon, som bara hon kan, när jag frågade om det skulle ha hetat tistiårerna om det varit på tisdagarna...

När jag väl lämnat dem åkte jag och M & M hem och lagade lite kvällsmat...

Mitt i matlagning. Rengbågsförklädde, mitt i skratt, mitt i prinsesskronor och prinsess kläningar, sms:ande M, tv-spelande S...älsklingen sovandes efter ett rejällt migrän anfall...mitt i det, då fylldes jag med en sån tacksamhet som inte går att beskriva...

Tänk här är jag, mitt i det jag alltid längtat till.

Då förvinner rädsla, oro, tillkortakomanden och allt annat som skaver...för en sekund försvinner allt det och en enorm frid landar i mitt hjärta - rakt ner i maggropen.

Hmmm LOVE!

Ja, prinsar och prinsessor är min älskade bonus familj...alla med sina egenheter, roligheter och svårigheter.

De är prinsar och prinsessor, som ska sättas på en hög tron och upphöjas till skyarna - för de är så fantastiska och bra, underbara och vackra.

Gör ont...

Har lånat mina ord i dag, iallafalla några, så är det väl ibland, att ens egna ord inte räcker till...
Ja, inte ens känslor heller...eller ens vilja, önskan och handling...
De faller och försvinner på vägen i livets krockiga bana...bräckligheten blir bräckligare...rädslan större än livet...

Att växa...
Att hitta rätt...
Att hitta nytt...
Gör ont.

Att lära sig livets hemligheter...
Att lära sig se livets svårigheter...
Att lära sig leva med sina misstag...
Gör ont.

Att stå kvar...
Att inte fly...
Att lyssna...
Att förändras...
Gör ont.

(Här kommer de lånade orden...)

Försvarslös

Du är inte värdefull
slog nattens handflata
mitt ansikte med
Det var mitt eget hat
som ekade mellan bergen
Jag hade klätt mig i rustning för kamp
Hur kunde slaget slå så hårt?
Jag visste vem jag var
jag visste vad jag hade
Skuggan, mitt dolda jag
smög sig hastigt på
Det räkte inte att jag slipat svärdet
vässat min pil
Jag var försvars lös
när jag klev in i mitt liv.

En stund i dag

En stund idag
kände jag
ville gråta
vile skrika
ville famna
ville slå
ville du skulle
förstå
Jag satt stilla
och log
tänkte, Gud förstod.


Jag vill inte strida i mitt liv, jag vill finna vila och ro - att låta mig föras med, i livets galna dans. Jag vill att mitt eget hat skall sluta eka i bland bergen...
Jag vill dansa med min skugga, famna henne och verkligen våga leva...
Jag vill vara försvarslös...men inte gå i försvar...
Jag vill vara rustad för livet...men inte vara klädd för stird....
Jag vill känna att jag själv förstår...och kunna vila när jag inte gör det...
Jag vill kunna känna "Gud förstod"...våga andas in närhet, tillit och framtids tro.

När livet brister...när livet inte blir som jag har tänkt....
Gör det ont.

Gud lär mig leva med smärtan.
Gud lär mig att släppa taget.
Gud inte som jag vill...utan som du....
Lär mig att leva med att jag aldrig blir färdig...men med mod att sträva efter att växa och mogna...
...även när det gör ont.

Saknad

Vissa saker kan ensa stunden göra en galen och i andar stunden fylla en med saknad...livet i ett nötskal

http://www.youtube.com/watch?v=rNAmVxLcibA

Ögonblick

Varnar känsliga läsare att det kan förekomma obehagligheter i denna blogg...

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=164306

Artikeln får mig att påmina mig om min utbildning och när vi skulle ha ett "samtal" om hurvida man kan tänka sig jobba med en kvinna...
(Vi var en grupp med åtta kvinnor och en kille...)

Samtalsledaren började med dessa ord:
Ja, du som är kille, kan du tänka dig att jobba med kvinnor? Rösten var gäll och meningen avslutades med ett gällt fnitter. Sen fortsatte hon med...
Ja för ni behöver jag ju inte svara, ni är ju tjejer...åter igen avslutades meningen med ett gällt fintter.
Sen var samtalet över...tio minuter max...

För det första finner jag det ganska galet att frågan måste diskuteras, att det huvudtaget kan finnas en tanke att vi inte alla vore lika inför Gud, att vi alla inte skulle kunna jobba med att vara i tjänst inför Gud, i vår kyrka.

För det andra så finner jag det beklagligt, att nu när diskutionen finns, att en människa som ska leda det samtalet, bara tar sig tio minuter att samtal om just den aktuella fråga. En fråga och en handling som jag tycker handlar om att kyrkan förtryker människor.

För det tredje är det märkligt att samtalet också bara begransar sig till att prata om att jobba eller inte jobba med kvinnor och inte alls tar upp genusperspektiv eller människosyn för den delen.

Att den här artikeln överhuvudtaget finns är fashinerande, det är ju ändå 2009...eller?
Skrivs artikeln med avsikt att lyfta fram att det är positivt att en kvinna äntligen får predika i den aktuella församlingen?

Ja, det är ju positivt att det sker framsteg, men att det överhuvudtaget ska var positivt att en kvinna ska få predika på en kvälls gudtjänst i en kyrka i dagens sverige....2009.
Ja, det är ju verkligheten...även om det gnager och skaver och jag känner mig dubbel till "framsteget" att kvinnor får predika...

Så nu ber jag om överseende för denna åsikt - att jag finner att kvinnor har rätt att predika och förvalta sakramentet.
Det kan vara obehagligt att tänka denna tanke. men smaka på den:

Vi är all skapade till Guds avbild...och jag tror att kvinna som man kan predika och förvalta sakramentet...

Så tror jag...

Med förbundna ögon blir det lättare att se...

Vi står i en ring, vi får ögon förbundna. Vår uppgift är att vi ska ta oss tillbaka till samma position. Vi blir förflyttade och så säger de:
-Nu kan ni börja.
Jag får munkavel. Jag får inte säga något.

Gruppen som innan haft ett väldigt gott samarbete och klarat av övningarna riktigt bra, blev övningen helt plötsligt svår och utmanande, ja i bland till och med riktigt provocerande.

Vi har svårt att lyssna på varandra. Svårt att lyssna in omgivningen, för att hitta tillbaka till vår position.
Vi står i cirkeln igen. En ny uppgift:
- Hitta snöret som ligger åt nordost och gör en rektangel av det.

Uppgiften var spännande. Jag visste hur man gjorde, men jag hade munkavel, inga ord och ingen blick. Att lyssna på varandra var svårt. Att få med sig alla när man saknade ett sinne (eller två).

Vi klarade uppgiften och jag tror att vi alla lärde oss någonting på djupet.
Att verkligen lyssna är inte så lätt.


Ibland blir vi alla blinda, även om vi inte konkret får förbundna ögon, men livet gör i bland att blicken blir suddig och ofokuserad...ja, helt blinda blir vi ibland...

Då kan det vara svårt att stanna upp och lyssna...ibland förlorar vi förmågan att lyssna och vara kreativa att hitta andra sätt att komunisera...när vi inte hittar ord, så att andra förstår...
Att stanna upp, lyssna in, höra varandra...för att se på ett helt annat sätt...

Så där med förbundna ögon och med munkavel...öppnar sig en längtan efter att lyssna och en längtan att även andra ska lyssna på det man säger...
Vare sig det handlar om en övning på ett konfirmations läger eller händelser i verkliga livet, här och nu...livet som bjuder på glädje, svårigheter, bräcklighet och möjlighet... så vill vi bli lyssnade på och ibland behöver vi lyssna mer...

Med förbundna ögen, blir det lättare att se...det som inte alltid syns...
Med förbundna ögon kanske vi blir påminna om att se, känna och förstå det som inte alltid syns vid första anblicken...

Att lägga sin skatt i bräckliga lerkärl

Tittar på skärvorna...och undrar om de någonsin kommer kunna klistras i hop igen...

Tänker på att Gud säger att han läger sin skatt i bräckliga lerkärl...

Tänker på orden:

"Allt bär kärleken, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den". (1 Kor 13:7)

Stirrar på skärvorna och undrar... läger Gud sin skatt i detta...?? Bär kärleken verkligen allt?

Skärvorna som består av erfarenheter, liv, framtid, rädslor, mig... allt var jag är och blir...

...känner mig bräckligare än någonsin....Karlssons klister vore kanske bra...ja, det kanske är det som är kärlek...

Skärvor...skatter, kärlek...

Allt bär kärleken...även min bräcklighet...?
Allt tror den....på mig...?
Allt hoppas den...på en framtid när rädslan är stor...?
Allt uthärdar den...när bräcklighet och rädsla övermanar en...?

Summering

Var ska jag börja...ja, vart ska jag börja...nä vet inte...det får nog vara tomt ett tag...Vet iallafall att jag fått privilegiet att dela en vecka med många fantastiska människor...
...tack...
Vet att saknaden till de när och kära varit stor...kanske för stor... eftersom det känns som vi varit borta från varandra ett år....

Ja... jag vet inte...

Vet inte hur jag ska summera...vad jag ska skriva...

My Redeemer Lives

Måste lägga upp den här även här....

Vissa saker bara berör, går rakt in i livet, själen och kroppen och bosätter sig där... denna historia är en sån sak:
En dag frågar en son sin far: ”Pappa, springer du en maraton med mig?”
Pappan svarar: ”ja” och de springer sin första maraton tillsammans.
En annan dag frågar sonen sin far igen: ”Pappa, springer du en till maraton med mig?” och pappan svarar igen ”ja, min son”, de gör sin andra maraton tillsammans.
En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?”(4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)Och pappan svarar igen ”Ja”…

Och här kommer videon till denna historia:

http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY


Vackert. Stort. Underbart.

Roligt VS Saknad

En känsla av: Vad spännande, vad roligt...ska få resa en liten bit på vägen med några fantastiska männsikor...läger är spännande, utmanande, roligt och mycket mycket mer...
Samtidtigt...en känsla av:
SAKNAD, så stor saknad, doften, röelser, blicken, skratten, leendet... Gud vad jag kmmersakna det...
Vardagslivet, tjatet, laga mat 5sek senare sitter vi ensam och barnen är på sina rum... SAKNAD. Att vara på läger är att längta efter de som man älskar och som blir kvar hemma.

Kommer sakna familjen....

Brottningen är som det ska vara...roligeheten VS Saknaden...det är så det är och måste få vara...roligheten slås inte ut av saknaden och saknaden försvinner inte pga roligheten - istället går de hand i hand, rakt i maggroppen, just här och nu - och det är som det ska vara...inte enkelt, men okej....

Läger

Läger med allt vad det innebär.