Ibland får jag tunnelsende....det är dumt....



Ibland leker livet...och världen blir till en rolig och spännande lekplats...




Ibland hindrar tätt lövverk min möjlighet att se himmelen...



Ibland skyddar mig lövveket från regnet som faller...



Ibland hinner jag inte få in skärpan....



Ibland känns det verkligen att jag lever...



Ibland ser man bara något som man tycker är vackert...

Blinka lila stjärna där...

Tänk om jag var en stjärna som betraktat världen år efter år, år tionde efter årtionde....skulle jag då vilja lyssa starkt på himmelen då... efter att betrakta livet gång, jordens förstöelse, jordens orättvisor...

Tänker på hur stjärnorna lysser för världen.
Kanske är det för den av mina minsta....barnet som blickar upp på himmelen och saknar sin pappa och mamma som dött i kriget, som blickar på stjärnan och ser det som ett tecken från sina nära och kära.
Kanske är det för flatan, som blir hånad, osynliggjor och förlöjligad, kanske är det för bögen som blir hånad, slagen och förnedrad, som stjärna lysser för där på himmelen.
Kanske är det för de ensama, de utslagna, de som inte har någon plats...de som blir mobbade, osynliggjorda och utstötta. För alla människor som ibland känner sig liten och osynlig och obetydlig - det är för alla dem som sjtärnorna lysser...

...för dig...

och för mig...

Övertygelse

Övertygelse... jag har mina övertygelser...
....och ja jag har minna tvivel.

Tvivel på kyrkan...
Tvivel på mig själv...
Tvivel på min tro...vem Gud är eller kanske inte om Gud finns eller inte, snarare har jag funderingar kring hans Son och kring den bok som påstår sig tala om den Gud som jag förväntas tillhöra.

Tvivlar när människor när deras tro, deras övertygelse, förkrymper, hånar coh skadar andra...
Tvivlar på mig själv när jag med min övertygelse gör likadant.

Övertygelse, tro, tanke, tro övertygande, övertyga någon att tro...

Önskar vi kunde dela tro och tanke, inte mötas för att övertyga utan för att dela och få fördjupad kunskap om livets storhet och skönhet. Om varandras unikhet att se på livet och sin tro...

Önskar jag kunde det

Snigel hus

Farchineras över hur två sängar och två draperier och några täcken kan förvandlas till en snigel...ja eller ett snigel hus.

E:s kommentar när jag sträcker mig efter mobilen som ligger på sängen, bakom draperiet:
- Men sticker du in handen i snigelhuset?

Undrar var min egen fantasi tog vägen någonstans.

Tänker på fantasi och kreativitet, undrar hur jag kan skapa platform för mig och andra att få vara kreativ och få utrymme att använda sin fantasi.

Ser hur min egen kreativitet försvinner i högar av papper och utskick, i livet som i bland rusar på alldeles för fort, livet som oxå är det som bjuder på inspiration, som får min kreativitet att växa.
Ser hur konflikter, missunsamhet och "grus i maskineriet" gör det svårt att vara kreativ.
Ser hur frånvaron att ha någon att bolla sinna tankar med, gör att kreativiteten stilla lysser med sin frånvaro eller iallafall inte är lika blomstrande om det fanns ett bollplank, där på andra sidan....
Ser hur rädsla gör att fantasin inte får leka fritt, ser hur kreativitetn stilla håller sig gömmd i skuggan av oro och rädsla.

Undrar när jag ska se att sängen, täcket och draperiet, är ett snigenhus, med en snigel som är ute på upptäcksfärd.
Undrar när jag ska se att filten på golvet är en båt som åker ut på äventyr på okänt vatten...
Undrar när inspirationen, kreativitetn och fantasin ska få utrymme och undrar hur jag ska kunna städa bort högar av oro, rädsla, trötthet och stress. Undrar när högarna av "måste-ta-tag-i-nu-på-en-gång-högarna" ska minska och inte växa...
Kanska ska sluta undra...
och börja fantisera istället...
eller?

Räkningen har börjat....

Jag har skaffat mig en räknare...känner att det finns en risk att min självkänsla kommer göra att mitt självförtroende dalar...
Kännes ibland märkligt att jag å ena sidan älskar att skriva...men ogillar att läsa...
Dyslektiker som jag är får jag ofta hugg och syrliga kommentarer...när min kunskap om ord och formuleringar inte räcker ända fram...

Undrar om ni där ute som skriver tänker samma som jag: Är det någon som läser? Är det någon som tycker det är intresant?
Undrar on ni tänker som jag: Varför skriver jag... jag skriver om det som är nära, i kroppen just då... ibland känns det som om världen krymper bakom tangenterna... ibland så öppnas en värld och den blir hissnade stor och ogreppbar...

Orden på min sida, en spegling av mitt liv, min tankavärld, mitt tankekosmoz, där jag är kung.

I orden...
Söker jag ibland mening...
Längtar jag ibland efter mening...
Kämpar jag ibland att inte kvävas av det meningslösa...
Känner jag ibland meningen...

Orden, komprimerade, zipade...min värld, komprimerad och zippad...iallfall en del av min världe...nerskrivet på haltande ord...haltande meningsbyggnader och hoppande bokstäver...
Tänker på orden:
Du lägger din skatt i bräckliga lerkärl...
...och tänker...
Ja, jag skriver ju för att jag tycker om det... och det är en skatt i sig. En skatt oxå att våga göra något som man tycker om - även om en dyslektiker inte borde blogga...och räkne mätaren bara är uppe i två...

Barns tankar om präster...

Ur boken "gamla tanter lägger inte ägg - av Mark Levengood och Unni Lindell"

"Det är prästerna som äger kyrkan. Han är där nästan hela dagarna och predikar nästan hela tiden. Då ocg då tar han en paus. Då sätter han sig med benen i kors"
[Hans, 8 år]

"Nästan alla präster är män, men det finns en del kvinnor. De flesta kvinnor vill inte vara präster för det är så tråkigt"
[Viktoria, 7 år]

"Präster gör många saker. Bland annat vara med på födelser och dop och konspiration och begravning. Det går i ett, dygnet runt"
[Christoffer, 8 år]

"Det är tråkigt att vara präst. Han måste gräva ner folk eller steka dem i en ugn"
[Johanna, 6 år]

Människor kan man inte röva...

Tänker på boken som många säkert läst...eller sett filmen...

Boken och filmen som finns i mina tankar är Ronja Rövardotter.

Det är ett speciellt kapitel, en speciell scen som inte vill ge sig av i från min tankebana.

Scenen är när Ronja har skillts från Birk och de går åt varsit håll i Mattisskogen för att ta sig hem efter en dag i skogen...

När Ronja kommer hem så hör hon ljudet av nöjda rövare...
När Mattis ser henne så rusar han fram till henne och lyfter upp henne och triumferande talar han om, vad han fångat med sina egna händer. En huggormsyngel...

...och då ser Ronja, i ett hörn, Birk, bunden till händer och fötter...med blod i pannan...och förtvivlan i blicken.

Då brister det för Ronja.

Och Ronja utbrister:
- Saker och prylar och vad ting som hellst kan man röva, men människor kan man inte röva - då vill jag inte var din dotter mer...och hon slår Mattis i sin förtvivlan...

Berättelsen fortsätter och rövarna bryter upp efter att Lovis kör ut dem...


Saker och vad ting som helst kan man röva, men människor kan man inte röva...

Jag hör orden... och de griper tag i mig...

Tänker på hur ofta vi rövar männsikor... hur vi binder varandra till händer och fötter och föder förtvivlan...

Vi gör oss till tolkningsföreträdare för vår egen sanning, sanningar som i bland rövar och förstör, binder och krymper människor...

Ibland är vi de som bara står tyst brevid, när människor rövas ont i vår närhet...

Ibland blir vi som Ronja - det brister och vi säger ifrån - Människor kan man inte röva - sluta nu...

Helvetets gapet som skilljer de olika rövarbanden åt, de som under olika omständigheter kommer att bo i samma borg...men som delat sig på grund av ett åskväder. Vid det helveteskappet kommer Ronja att hoppa över och Mattis har inte längre någon dotter... men det har Lovis...Ja, ni kanske känner igen berättelsen...

Berättelsen fortsätter och tillslut blir det en bro över helvetesgapet, över den spricka, som skillt de två rövarbanden åt, en bro över det gap, som Ronja tog, när hon sa nej... jag går inte med på att ni rövar människor...Hennes hopp, skapade en bro...
En bro som förenar, försonar och ger möjlighet till växt...

Saker och vad ting som helst kan man röva, men männsikor kan man inte röva...

En vandring i solig sommar stad...

Vi går längst med en sommar solig gata...måsarna sjunger sin skrattretande sång...vi små pratar om stort och smått. Leendet som vittnar om självinsikt sprider sig över hennes ansikte...
Orden träffar mig rakt i hjärtat, landar i magen och jag får en (o)behaglig klump i magen som påminer mig om att man (jag)aldrig blir färdig...
Samtidigt slår mig tanken, finns det något mer fantastiskt att få gå brevid människor och för en liten stund växa tillsammans. Att för en liten stund få ta ett litet steg till, tillsammans och få växa lite lite till...

Är tacksam för alla förtroenden...så tacksam

Respekt!!!!

Jag är inte mor - så jag firades inte igår...
Jag är homo - så jag får inte gifta mig kyrkligt....
Jag är inte hetro - så jag kan aldrig bli familj...eller?

Det slår mig att jag nog aldrig kommer sluta behöva "komma ut"...
Det slår mig att nära och kära oxå får "komma ut" gång på gång...

Utanförskap...
Minoritetsskap...
Rädsla...
Frustation...

Men man behöver inte vara homo för att känna utanförskap eller för att känna att man är minoritet..
Man behöver inte vara homo för att känna sig rädd och frustrerad...

Det räcker att man är tex skilld... eller att pappan (eller mamman) inte finns i livet längre...
Det kan ibland räcka med att man bor i lägenhet så är man udda...
...eller att man har fyra barn... gränsen går där vid tre...tänk bara på bilarna... "familje bilen"... har (oftast) bara fem säten. Ja, jag vet att det finns de med fler sätten... men generalt...
Det kan räcka att man är bonus vuxen, man kommer alltid betraktas som en barnlös...
- Ja, man du har ju inga egna barn.
Ja, det räcker med att vara människa...så kan man känna sig utanför...ensam och oförstådd...

Hur levar man i minoritet?

Hur hittar man människor som man kan känna att man identifierar sig med? När man tappar alla vänner, på grund att man "byter livsstill", att man tappar sitt sociala nätverk bara för att man "kommer ut", hur gör man som männsika då?

Har hört så många livsberättelser om hur männsikor som förlorat sina vänner när de kommit ut...
Vet själv hur jag förlorat vänner när jag "kom ut"...

För alla er som kämpar för att leva det liv ni vill...
För alla er som förlorat något på vägen...när ni sagt ja, till det ni drömmer om...
För alla er som känner er udda...
För alla er som känner er ensama...
För alla er som vågar gå er egen väg...

För alla er -RESPEKT!!!