Ett virrevarv av tankar i höstens höga luft.

Semestern är snart slut och det har blivit höst...
Höst med tanke på luften och att värmen sakta sakta försvinner.
Höst med tanke på att verksamheter i jobbet drar i gång med rakert fart innen jag knappt hunnit sätta min fot på jobbet igen.
Försöker med hjälp av den sköna höstluften stilla mitt stressade sine över allt som borde vara gjort och allt som måste göras... nu och gärna i går.

Längtar till jobbet och alla roliga uppgifter jag har men känner samtidigt oro över hur jag ska orka och hinna.
Struktur och logik har alltid varit mina bästa sidor - under det här året har struktur och logik varit ett svåruppnårligt mål. Svårt att hinna få saker gjorda i tid. Tiden som aldrig tycks räcka och tid som inte ens finns.

Tankar om hur skört livet är har drabbat mig denna sommar. Hur lätt det är att människor sårar varandra, medvetet eller omedvetet. Att det finns människor som är så rädda för konflikter att de förnekar att saker har hänt, bara för att.... Ja jag vet inte??

Ser hur människor inte kan erkänna att de har gjort en annan människa illa....

Funderar på hur svårt jag själv har att erkänna när jag sårat någon, hur nära har jag till att erkänna när jag gjort "fel"? Hur lätt har jag att se att det jag gjorde, fick en effekt jag inte hade räknat med - har jag då mod att stå upp för det. Se det och erkänna det?


Ser hur människor inte vill se, inte vill se att människor blir sårade av hårda ord och förtal. Ser hur människor far vårdslöst med det som är sanningen.

Verklighetens och realitetens syndabekännelse - finns den?

Att inte se i kärlek.
Att inte se sina brister och fel.
Att inte hålla sig till sanningen.

Det är männskligt och det kan vi alla göra

Men att:
Våga se på sig själv och andra i kärlek
Våga erkänna sina brister och fel
Våga hålla sig till sanningen

Det är stort och något vi alla borde sträva efter att göra.