Jag blinkar och undrar var måndagen tog vägen...
Måndag blev tisdag...
Tisdag blev onsdag...
Onsdag blev torsdag...
Torsdag blev fredag...
Och när jag börjar tänka efter är det faktiskt inte längre januari, utan april...
...undrar vilket år det är...visst är det fortfarande 2009 eller?
Jag börjar stirra med stora ögon...tänker; om jag blundrar kanske det helt plötsligt är november 2015
Blinkar och inser att det fortfarande är fredag 2009...
Fredag...jobb...planering...
Sätter mig ner och börjar dra upp verksamhetsplanen för jobbet...tar fram kalendern som täcker 2010/2011
Tänker; jag är inte där än...men om jag blinkar kanske...blir sittandes, stirrande på årsöversikten...
Tanken som började med:
Jag blinkar och undrar var måndagen tog vägen......ersätts nu med tanker som...
Jag längtar efter ett bollplank...
Jag längtar efter en innarbetad års plan...
Jag längtar efter rutin...
Jag längtar efter erfarenhet...
Helt plötsligt så är känslan, att allt springer på så fort borta...eller parallelt med den kommer känslan att det finns en segheten att lära mig leva. Det liv jag lever känns som om jag förvandlas till en myra som ska klättra upp för ett berg...alltså inte en stor sten, utan ett berg...
Det kommer gå sakta, sakta, sakta....
Undrar starkt på om man lever i olika paralella universum...
Ett universum där allt går i snigelfart...
Ett annat där vi blinkar och en vecka har gått...
Undrar starkt på om tid verkligen finns...
Blinkar och undrar var måndagen tog vägen...
Blundar och undrar - finns det någon som helst mening att det ska gå så här fort...
...vad har den här veckan för mig varit?
...har jag i huvudtaget lärt mig något denna vecka?
...Har jag blivit en unns klokare...fått en unns mer rutin och erfarenhet?
...måste man alltid lära sig något?
...har jag växt som människa?
...måste man växa?
Konstaterar att det känns som om det går fort...
Konstaterar att det är fredag och att den rutinderade fredagströttheten knackar på dörren...
Jag blinkar och inser att det är fredag....
...och inser efter fredag kommer lördag och efter lördag kommer söndag... men tänk det är helg!
2 år sedan
4 kommentarer:
Tänker att tiden alltid är. Evigheten finns nu. Men eftersom vi är människor instängda i oss själva och våra sinnen står vi inte ut med att allt händer nu. Så då delar vi in tiden i små fack och händelser. Det är klart att ingen kan ha samma känsla för hur lång tiden är... vi upplever ju olika saker och delar in i våra egna fack. Konstigt egentligen att vi klarar av att hitta varandra i tiden då och då.
Om vi nu gör det....det kanske bara är i evigheten vi möts - i varje nu...
Steina: Och evigheten finns nu...så alltså möts vi... eller? Att uppleva saker olika, är det ett bevis på att tiden är olika eller samma, att tiden inte är eller är....
Jag tror att alla olikheter är olika sätt att reflektera verkligheten - evigheten. Och att alla olikheterna tillsammans bildar en helhet, det som är Guds avbild. Vi måste mötas, finnas tillsammans för att vara hela.
Absolut så är det så... :-)
Skicka en kommentar