Med förbundna ögon blir det lättare att se...

Vi står i en ring, vi får ögon förbundna. Vår uppgift är att vi ska ta oss tillbaka till samma position. Vi blir förflyttade och så säger de:
-Nu kan ni börja.
Jag får munkavel. Jag får inte säga något.

Gruppen som innan haft ett väldigt gott samarbete och klarat av övningarna riktigt bra, blev övningen helt plötsligt svår och utmanande, ja i bland till och med riktigt provocerande.

Vi har svårt att lyssna på varandra. Svårt att lyssna in omgivningen, för att hitta tillbaka till vår position.
Vi står i cirkeln igen. En ny uppgift:
- Hitta snöret som ligger åt nordost och gör en rektangel av det.

Uppgiften var spännande. Jag visste hur man gjorde, men jag hade munkavel, inga ord och ingen blick. Att lyssna på varandra var svårt. Att få med sig alla när man saknade ett sinne (eller två).

Vi klarade uppgiften och jag tror att vi alla lärde oss någonting på djupet.
Att verkligen lyssna är inte så lätt.


Ibland blir vi alla blinda, även om vi inte konkret får förbundna ögon, men livet gör i bland att blicken blir suddig och ofokuserad...ja, helt blinda blir vi ibland...

Då kan det vara svårt att stanna upp och lyssna...ibland förlorar vi förmågan att lyssna och vara kreativa att hitta andra sätt att komunisera...när vi inte hittar ord, så att andra förstår...
Att stanna upp, lyssna in, höra varandra...för att se på ett helt annat sätt...

Så där med förbundna ögon och med munkavel...öppnar sig en längtan efter att lyssna och en längtan att även andra ska lyssna på det man säger...
Vare sig det handlar om en övning på ett konfirmations läger eller händelser i verkliga livet, här och nu...livet som bjuder på glädje, svårigheter, bräcklighet och möjlighet... så vill vi bli lyssnade på och ibland behöver vi lyssna mer...

Med förbundna ögen, blir det lättare att se...det som inte alltid syns...
Med förbundna ögon kanske vi blir påminna om att se, känna och förstå det som inte alltid syns vid första anblicken...