Tankar om hur kärleken fyller mitt liv...
Hur lever vi våra liv... hur hanterar vi livet, när det känns som vi går på autopilot...detta när livets små guldkorn glöms bort...
De dagar när man vaknar, gör frukost, lämnar, jobbar, hämtar, lagar mat, nattar, sover, vaknar, gör frukost, lämnar, jobbar, hämtar, lagar mat, nattar, sover, städar tvättar, städar, tvättar, plockar, plockar och plockar...
Det är ju det som är livet...även om vi går på autopilot...
Små, små guldkorn, smyckar mitt liv... ord, närhet, skratt...och tårar...
Guldkorn som vackra bonusar, vacker kärlek och vackra vänner...
Ibland gör autopiloten mig blind...och jag ser inte att livet är precis framför mig och bjuder mig på en fantastisk skönhet...
Jag vill inte bli blind inför livets skönhet eller döv för vad livet vill säga till mig och aldrig tveka att sluta sätta ord på det liv som är mitt.
Hur lever vi våra liv i tröttheten?
Hur lever vi våra liv i vår bräcklighet?
Hur lever vi våra liv när sorg drabbar oss?
Hur lever vi våra liv när diskberg, tvättberg, damråttor pockar på vår uppmärksamhet?
Hur lever vi våra liv när det känns som om tiden inte räcker till?
Hur lever vi våra liv med blick för livet?
Hur lever vi våra liv med öra för musiken?
Hur lever vi våra liv med sång från våra läppar?
Jag vill inte bli blind inför livets skönhet eller döv för vad livet vill säga till mig och aldig tveka att sluta sätta ord på det liv som är mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar