Gick vils någonstans på vägen...
Se det nu... även om det gör ont, att se det.
Rädslor sliter i mig och mitt hjärta gråter...
Varför ska det vara så svåt att vara sann mot sig själv...
Försöker hitta in igen... hitta hem igen. Hitta kärleken. Tilliten. Modet.
Så där i bilen på väg till jobbet, passerade en låt, för mina helt oplanerat, men i ett större perspektiv blev den mig given, precis som allt annat...
Tårarna strömmade ner för mina kinder...
På olika sätt har den senaste tiden gjort mig uppmärksamad om att vara som tomaten, som ser sin vän som blivit ketchup... ja, att han ser honom som han är.
Ett tag tappade jag bort att se mig som jag är... fortfarande river rädslan i mig att inte räcka till...
Fortfarande river rädslan att inte vara älskad...
Fortfarande kommer det att vara så...att rädslan fortsätter riva...och göra sig påmind.
Jag ber om modet att våga se och vara och att gång på gång hitta hem i gen, när jag gång på gång går vilse....
http://www.youtube.com/watch?v=6bn1wojbFWQ
2 år sedan
3 kommentarer:
Älskadeälskade vän! Kramar om dig och påminner om hur värdefull du är för mig!
Asså ba va?? Nu är det en blogg som har försvunnit igen.
Kommer att sakna den.
Och så saknade jag dig igår kväll.
Skicka en kommentar